onsdagen den 16:e april 2014

Haha.

Jag skrattar åt mig själv när jag läser mitt förra inlägg om lydnad. Det låter som att jag tror att jag kan allt ju. Kan tänka mig att mammor som har/har haft trotsiga barn skrattar med mig. Så mycket kan jag säga: ödmjukheten ökar för varje dag som går... :) "Sikta mot stjärnorna, så når du kanske till trädtopparna"?

torsdagen den 10:e april 2014

Trots, lydnad och sånt.

Det är min fasta åsikt att barn behöver lära sig att respektera sina föräldrar och ja, helt enkelt lyda. Inte för att man ska hålla barnen i någon slags principiell tvångströja, men för att de ska få gåvan att senare själv kunna göra egna val och lita på dom. Dessutom därför att de är i ett beroende av vägledning. Att låta sina barn äta glass till frukost är inte kärlek. Det är att göra dom en stor otjänst på kort och lång sikt.

Men hur sjutton gör man då? Jag vet inte. Mitt barn, Miriam Larsson, nyligen ettåring, har bara börjat visa sina trots-tendenser. Hon blir arg oftare och oftare, men än så länge är det bara charmigt. Men det har lett till att jag funderar en hel del på detta med att lära barn att lyda. Dessutom känner jag på mig att den här tjejens humör kommer att bli en utmaning, med tanke på hennes vilje-uppvisningar.
Ja, jag vet att jag inte har någon som helst erfarenhet av en riktigt trotsig två- eller treåring. Men jag gillar att i alla fall ha idéer i mitt huvud av hur jag ska tackla det som säkert komma skall... Så; here goes:

Mina funderingar i punktform och flytande text samtidigt
  • Det är nog lätt att hamna i arg-cirkeln, att vara arg nästan hela tiden och låta arg så fort ens barn gör något fel. Det man egentligen visar för barnet då är att man är osäker och otrygg själv. Problemet blir väl då att barnet tror, genom mammans/pappans signaler om detta, att det är farligt att trotsa. Och så blir det bara en ond cirkel av ångest, istället för helt vanlig ilska och trotsighet. Barnen är ju otroligt vassa på att känna av mammas eller pappas tillstånd, de har s.k. radardetektrar som min mor en gång uttryckte det.
  • Om föräldern istället är lugn och glad i sig själv, det vill säga att man VET OM att det inte är något hotfullt eller farligt att barnet skriker, slåss, trotsar osv., så kan det bli annorlunda. Jag tror man måste skilja på dessa två: det är normalt att barnet är argt och trotsigt, men: det är otroligt jobbigt att lyssna på.
    Det senare går ju inte att göra något åt. Det är nog bara att finna sig i att man har ett barn som trotsar och protesterar. Det är ju en process som alla måste gå igenom för att utveckla sin identitet. Det är nog bara att omfamna den tanken att det är skitjobbigt att ha barn vissa perioder. Barnen måste få en chans att lära sig, de kan inte bara kunna lyda direkt. Det tar tid. Jag tänker att om man tänker så, så kanske det är lite lättare att behålla sin frustration inom sig och vara lite mera harmonisk inför sitt barn.
  • Vi diskuterar alldeles för mycket med våra barn. Om man vill att ett nej ska vara ett nej, så kan man inte börja ha överläggningar. Det räcker med att ha sagt nej och förklarat varför. Man har ingen skyldighet som förälder att hålla på och diskutera fram och tillbaka. Klart att barnet kommer med argument och förslag, men jag tror inte att det är taskigt eller kyligt på något sätt att inte bemöta barnens argument. Man visar kärlek genom att låta nejet vara ett nej. 
  • Jag tror att det är bra att försöka hålla sig för skratt.  Att bli skrattad åt är nedsättande och förolämpande och kan ge en känsla av att man är fel. Därför att om någon skrattar åt mig så är jag inte värd att tas på allvar. Så även om man tycker att det är underhållande, så tror jag att det är bäst att behålla det inom sig.
  • Jag kommer att välja mina nej med omsorg... har jag för många nej så är jag rädd att inte orka med. Dessutom tror jag att barnet blir gladare om det inte hela tiden får höra, nej, sluta, inte. Och så vidare.
    Igår till exempel så började Miriam plocka upp sina ärtor och metodiskt släppa ner dom på golvet, en och en. Hon såg så finurlig ut att jag började asgarva mitt i mitt nej... så blev det ett ärtkrig av det hela istället. Mycket trevligare än nejsägarstund. Dessutom har värre saker hänt än att ärtor faller till golvet. Torka golvet måste man ju göra i alla fall...
Jag har en hel del att lära, det ska bli spännande!

onsdagen den 9:e april 2014

Idre


Skidpulkan var fantastiskt mysig.
Våffelpaus på fjället.


Hemma igen och provar solglasögonen.


tisdagen den 1:e april 2014

Idre here we come!

Nu åker vi till Idre ett tag. Vi har längtat efter detta avbrott i vardagen och nu är det äntligen här! Vi har förmånen att få låna släktingars hus så det blir ingen dyr semester. Vi ska åka lite på längden och lite utför och kanske bara slappa någon dag. Jonas föräldrar är redan där, de kommer att stanna vilket innebär att vi får trevligt sällskap och en del barnpassning. Idag väntar en åtta timmars resa med bil, be gärna för den! Men vi har hört att vägarna ska vara bara hela vägen, skönt!

Nu pillar vi med den sista packningen, som har en förmåga att bli i form av kassar. Vi har nämligen packat in det mesta i bilen redan, Jonas jobbar så vi packade igår kväll så jag skulle slippa moment 22. Att gå flera vändor till bilen med Miriam och packning... Ja, hur intressant kan det vara att läsa om våra packningsförberedelser ens? Vet inte, men mycket mer spännande än så är inte livet just nu!

Jag har i alla fall med mig kameran, så har vi tur kommer det kanske upp en rapport här sedan. Så länge det finns liv, finns det hopp. Hoppas ni får en fin och bra vecka!

fredagen den 28:e mars 2014

Fasta och livspussel

Jag gillar fastan skarpt, det vill säga den goda tanken med fastan. Har länge önskat mig att fasta, men tyvärr har jag gett upp redan innan någon form av uppstart, eller ens idé. Anledningen: jag har en nästintill obefintlig disciplin när det gäller att skapa nya vanor (m.a.o. att behålla dom.)
Fasta har för mig känts som ännu ett måste, ytterligare något att behöva lyckas med. Något i stil med dieter, träningsprogram.

Efter att ha pratat lite med en vän igår så har jag kommit i underfund med att det är precis tvärtom. 
Fasta är att inte behöva. Fasta är att misslyckas (i världens ögon). 

Varför är det eftersträvansvärt att ha ett avancerat livspussel? Varför är det hög status på att ha ett fullt schema men ändå "hinna med familjen"? Hur kan vi vara så lättlurade att vi tror att vi är oumbärliga och att livet inte behöver prioriteras? Jag ändrar mig; hur kan JAG vara så naiv och lättlurad? Har tydligen inbillat mig att det är sunt, uppbyggligt och hälsofrämjande att göra allt som faller mig in. Sanningen: det splittrar, det uttröttar, det distraherar från det som är viktigt, från kärnan. (Jag är ingen ungdom längre?)

Mitt nya motto får nog bli att välja ut några få saker att satsa på här i livet. Och då menar jag verkligen FÅ.
De saker jag har kommit fram till är essentiella för mig och andra i min närhet (för livet handlar trots allt inte bara om mig) utan inbördes ordning:

  • Jobba
  • Leva med och för familjen (dotter, make och den närmast runtomkring)
  • Leva med och för Gud
  • Ta hand min kropp, insidan och utsidan

Det låter så enkelt och genialt. Strävan är att göra saker och ting just enkla och okomplicerade. Men här är vad som sätter käppar i hjulet; arvet, miljön, den tid vi lever i och det faktum att jag är kvinna. Livet är allt annat än enkelt;

det är både detaljer (matplanering, välja gardiner, hålla ordning på barnkläderna, göra inspirerande saker osv. osv. osv.) och helhet (se till att familjen mår bra, att förhållandet mår bra, att dottern mår bra, att jag mår bra, att kompisarna mår bra, att församlingen mår bra och även arbetskamraterna och chefen + alla andra jag stöter på här i livet). Det, mina vänner, är ingen lätt börda. Hur man kan skaka av sig den outtalade normen att ha ansvar för precis allt, det är jag i process med att fundera ut. Någon som har ett tips? tages tacksamt emot! (observera att jag inte klandrar någon speciell person förutom mig själv för detta.) Det är väldigt intressant att jag lyckas känna mig stressad när jag är mammaledig. (Mammaledig är också ett ord som kan diskuteras, men inte just nu.)

Tillbaka till fastan.
Min uppgift denna fasta blir utan tvekan följande: En fasta från att ta på sig och planera in sånt som inte är absolut nödvändigt eller ingår i punkterna ovan. Nu är det på pränt, nu är det bara att köra. Eller ja, att inte köra...

Det har underligen gett sig (som Jonas 5 år skulle ha sagt) att det jag just nämnde är det bästa för mig, min nära och min tro. Det är att misslyckas med att vara "den fullt aktiva kvinnan som ändå har tid för familjen" (för det finns ingen sån). Jag tror också att det ärar Gud och vänder mig mer emot honom.


onsdagen den 26:e mars 2014

Stressar aldrig... jo pyttsan.

Vad gör man när man har planerat in för mycket, så att man inte har tid för det man egentligen behöver?
Tänk om man ändå hade tänkt på det innan. Att vissa saker (som kan vara nog så viktiga) puttas bort helt i samma andetag som "Jo men det låter kul!" Pyttsan säger jag bara. Och ändå är jag nog långt ifrån toppen, eller ens övre delen av listan på Att-ha-mest-inbokat. Miriam fyller liksom upp resten. Precis som det ska vara alltså.

Nu vet jag att det inte krävs alls mycket för system overload. Bättre lycka nästa vår, Hanna.

onsdagen den 19:e mars 2014

Suverän och enkel fiskgratäng till vardags

Det här är säkert världens vanligaste recept på vit fisk, i olika tappningar.
Ibland är det skönt att bara ha ett recept framför sig som man vet funkar. Och allt för ofta behöver jag inspiration på vardagsmat. Därför vill jag tipsa om den här fiskgratängen som vi gjorde ikväll. Det blev gott, tycke både jag och Miriam. (det senare ingen sensation kanske, haha...)

4 port + 2 småbarnsportioner

  • Ca 700g torsk (eller annan vit fisk)
  • 10 cm purjolök
  • 4 dl creme fraice
  • 1 tsk dijonsenap
  • 1 msk citronjuice
  • Salt och peppar efter smak
  • 2 st tomater
  • Riven ost
  • Kokt potatis
Koka potatisen och sätt ugnen på 200 grader.
Tina fisken och låt den rinna av i ett durkslag. Skär purjolöken i strimlor, fräs den lätt i en stekpanna. Blanda creme fraiche med senap, citronjuice, salt och peppar. Skär tomaterna i skivor. Lägg fisken i botten på en ugnsform. Strö över purjolöken. Häll på creme fraiche-blandningen, lägg på tomatskivorna och strö över riven ost. Gratinera i ca 20-30 min tills fisken är klar (faller isär lätt när man skär i den). Servera med kokt potatis och gröna ärtor.

Himla bra vardagsfisk.

Nestjärda. Tripp trapp trull!
Vi är mätta och belåtna och billigt var det också!