lördag 24 januari 2009

Självförverkligande och höga brudar

Nå män häj

Nu är det helg = dator eftersom att Jonas är hemma = då kan man blogga!

Funderade idag vid frukosten om det här som samhället kallar för självförverkligande. Jag har fått den uppfattningen att det handlar om att följa sina känslor i alla situationer och att hela tiden bejaka sin egen lust. Känner du för nånting, gör det! Annars är du inte fri och öppen för livet. Typ.
Läste även en diskussion igår på en blogg, där kristna och (mest) ateister diskuterade om Gud finns eller inte. Vissa ateister menade att vi skulle sluta tjafsa om tron som är totalt betydelselösa för den tid vi får leva, andas och uppleva.

Och nu tänker jag också generalisera. Är det inte lite typiskt oss svenskar att ha den mentaliteten att vi ska vara öppna för livet, leva och uppleva? Det är ju inget fel i att leva och uppleva saker, men frågan är om en sådan livsstil verkligen är bra för oss själva och andra. Jag menar, man vill ju "ta hand om sig själv", det är det som är syftet med att leva utifrån vad man själv vill. Men när gör man det? Tänk efter på vad som blir konsekvenserna av en självförverkligande livsstil. Jag vet inte exakt hur det skulle bli, men kom att tänka på en sak.
Ett livslångt äktenskap skulle i princip inte kunna genomföras. Om majoriteten i vårt samhälle tänker utifrån ett självförverkligande perspektiv, så talar statistiken också för sig; hälften av alla som gifter sig skiljer sig också.
För hur går det ihop att ge sin framtid till en annan människa och samtidigt hålla på att bara göra saker som känns bra för en själv? Någonstans på vägen borde man ju känna sig less, och arg och sviken, och att livet känns tråkigt och grått i vardagen. Vad händer om man låter de obehagskänslorna styra över hur man ska förvalta sitt liv? Jo, man fokuserar på sig själv och tappar kärleken till sin älskade.
Vem mår bra av att driva runt utan trygghet, utan att veta vad som är bra för en, utan att offra något för en annan människas skull om det skulle vara ett hot mot min "öppenhet för livet"? Det frågar jag mig. Jag tror inte att man blir lyckligare genom att "förverkliga sig själv", vad det nu innebär. Det verkar som att vi mår bättre av att ge och ta emot offer, att göra saker för varandra. Vilket inte självförverkligandet förespråkar - där var och en gör sin egen lycka och ensam är stark.

Det blev en längre reflektion än vad jag hade tänkt mig. :-)
Tänkte att jag skulle lägga upp några bilder från vårat bröllop. Något som jag lade märke till när jag tittade på bilder från bröllopet var detta: Man kan tro att bruden är fylld av lycka och svävar på moln, men i själva verket är hon fylld av hormoner och svävar på stressens, endorfinernas och adrenalinets rus. Något som jag tror även gäller brudgummen. Det syntes tydligt på bilderna, jag blev full i skratt när jag såg dem. Jag var verkligen helt drogad under fotograferingen efter bröllopet, och det är faktiskt så det är när man har planerat ett bröllop och samtidigt gifter sig med den man älskar. Haha, ni som ska gifta er i framtiden kan vara beredda på att det är mycket som händer. Tur att det är livet efteråt som man vill åt.
Erkänn att vi såg lite flummiga ut!
(sista bilden är fin)





/Bruden

4 kommentarer:

  1. Bra skrivet! Du har inte tappat skrivartakterna, det syns. Det är en av dina gåvor det där. Jag håller med dig helt i det du skriver. Lot´s of love!/Lina

    SvaraRadera
  2. Fast, om självförverkligande nu handlar om att göra saker för att man själv ska ha det bra och må bra, då borde ju att leva som du skriver på slutet kunna räknas som självförverkligande? =)
    (Håller verkligen med dig)

    SvaraRadera
  3. jo du har ju helt rätt Mattias. :) dock ska tilläggas att självförverkligandet ju utgår från ett själv/eget/egoistiskt tänktesätt. och det mår man nog inte särskilt bra av. vi är nog inte gjorda för att agera så helt enkelt.

    SvaraRadera
  4. Håller med de föregående talarna, bra skrivet och helt sant, tycker jag med! Fina bilder förresten på er två!

    SvaraRadera