lördag 11 april 2009

Man kan ju fråga barnen också

Ibland tycker jag att det blir så tydligt att en del vuxna verkligen inte tänker på barnen, deras välmående, miljön som de växer upp i, när det gäller familjeförhållanden.
För det första så har jag en bestämd åsikt att det absolut bästa för barn är att växa upp med mamma och pappa i samma familj, hela livet.
Det måste vara det bästa eftersom det helt enkelt är tänkt så. Referens: "Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett" 1 mos 2:24.
Vilket jag tolkar som att om man är ett, då håller man ihop.
(Det är ju vad jag tror, ingen behöver tro samma sak.)

Det är ju bara att se på de stackars människorna som måste ta sitt pick och pack och fara runt som ett jehu och mötas av flera (kanske helt olika) rollmodeller och uppfostrare. (Jag vet att det finns barn som tycker att det är fördelaktigt också.) Förutom sorgen över att mamma och pappa inte älskar varandra. Det är sådana saker som faktiskt syns utanpå, men vad det egentligen gör med barn att ha skilda föräldrar, det är det ingen som riktigt vet. Det har säkert gjorts studier på barn till skilda föräldrar. Min gissning är att barnen lättare mår dåligt, kommer ikläm, far illa på olika sätt, än barn till gifta föräldrar. Det är inte varken evidensbaserat eller byggt på erfarenheter, utan bara på hur jag kan tänka mig att det är.

I Andreas blogg så läste jag i kommentarerna till hans inlägg som handlade om Hägglund och kärnfamiljen.
Ni vet, det finns ju en familjekonstellation som kan se ut såhär:
Två homosexuella par av motsatt kön "går ihop" och skaffar barn tillsammans, en från varje par alltså. Det blir alltså barn men med fyra föräldrar istället för två.
Denna "regnbågsfamilj" som man kan kalla det var det någon som tyckte var bättre för barnen är att barnen bara skulle ha två föräldrar (den "vanliga" konstellationen).

Det intressanta tyckte jag var att läsa argumenten till detta påstående.
Ett av dom var att det skulle finnas en likhet mellan den "vanliga" konstellationen och den nya regnbågsfamiljen; de innebär båda en mamma och en pappa (i den senare har barnen dock även en extra-mamma och en extra-pappa). Ett annat "argument" var att han inte trodde att barnen far illa av att bo på olika ställen ex. varannan vecka. Ett tredje argument var att det är tungt att ha barn, och att det är bra att föräldrarna får vila och en veckas "ledighet".

Det sista argumentet handlar inte ens om barnen, utan om vad som är bekvämast för föräldrarna vilket ju är konstigt när frågeställningen i debatten från början var vad som var bäst för barnen! Helknasigt.

Detta tycker jag är lite typiskt. Att det "ska" handla om barnen, och att det som händer i praktiken "ska" utgå från vad som är "bäst för barnen". Men ändå blir det på nåt sätt som att det vänds från barnens perspektiv till de vuxnas. Barnen är ju oftast aldrig med i diskussionen, och då är det ju faktiskt inte konstigt att det till slut blir det som känns bäst för de vuxna. Ett inlägg från barnet är i och för sig inte alltid möjligt (om de inte ens är födda än). Men man skulle ju kunna sitta och fundera tillsammans, i alla fall, på vad barnet skulle tycka om han eller hon hade chansen att säga sin åsikt.

Lite filosofier från min sida, som inte är förälder (än): Det är nog viktigt att alltid värna om relationen till sina barn. Att alltid komma ihåg att 1. se dom som personer, riktiga människor, med en egen tanke och vilja och rätt till uttrycka sig (obs är inte lika med att bestämma!), 2. att aldrig börja vända bort sitt ansikte från barnet eller barnen. Att aldrig börja prata om dom i tredje person när de är i samma rum, att alltid involvera dem i saker som rör familjen. Det betyder inte att man låter dem bestämma om allt, bara att man visar att de är viktiga och att deras viljor och känslor spelar stor roll, och att inge tillit till att man gör allt för att besluta så bra som möjligt utifrån kärlek och omtanke.
Det handlar om attidyden till sina barn. Inte om att det är svårt att vara förälder - det är det säkert nästan alltid! Men det är nog viktigt att fokus inte ligger främst på min som förälders känsla av obekvämlighet och otillräcklighet, utan mer på att fortsätta kämpa för att skapa en bra tillvaro för sitt barn.

Ja det får räcka. Kommentera gärna och reagera på det ni har läst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar