onsdag 1 juli 2009

Ungefär varför jag tror på Gud

På Havsbadskyrkan är det program varje kväll klockan 19:00 (utom mån och tis, då det är stängt). Man får även lyssna till olika slags vittnesbörd, sångtexter och andakter, och de här sakerna gör att mina tankar ofta kretsar kring Gud och vem han är, vad han har gjort för mig, att han älskar oss och så vidare. Det tycker jag hjälper mig att under tiden då jag sommarjobbar känna att min relation till min Far är levande. Gud är nära, som en Far. Det är skönt att ha det i åtanke hela tiden, det ger en slags frid inombords. Han älskar mig. Han står på min sida. Han är verklig och aktiv. Det är inte alltid man tycker att det känns så, men när det gör det så är det väldigt rogivande.

Även för er är Gud en Far. Eller vill vara. Han vill inte fördöma eller peka ut. Det han vill är att visa hur mycket han tycker om er. På alla sätt och vis. På det sätt som ni förstår. Det är vad jag tror. Glöm inte att det är Gud som har skapat er. Om ni tror på det, vill säga. Nu ska jag berätta om vad jag tror på. Inte för att predika, bara dela mina tankar för den som vill höra dem.

Att Gud har skapat oss tror jag, för det verkar mycket troligare än slumpen och evolutionen. Troligare att någon har gjort en egen design på allt som finns och är, för allt är ju så märkligt och fantastiskt och hör ihop och går runt. Det senaste tryckte alltid naturkunskap-lärarna på i skolan, kommer jag ihåg ("visst är det fantastiskt hur naturen funkar?" osv) så det tycker nog alla, oavsett vad man tror på. Både jorden, naturen, alla system som finns och alla djur som finns, och den mångfald vi har. Det tycker jag är ett argument för att det finns en gud som har skapat allt, det verkar som att någon ligger bakom det snarare än att det bara råkade bli så. Det märks att någon ligger bakom. Vi människor också, allt i vår kropp och hur den fungerar, att vi är intelligenta, det stämmer överens med att någon har skapat oss som också är intelligent. Snarare än att vi skulle råka bli några slags superdjur, uppkomna av endast något litet vattendjur, och har blivit de vi är idag på grund av att vissa var anpassade och muterade sig. Det verkar - jag vet inte, långsökt, för stort i tid och precision för att vara sant, och väldigt svårt att tro på. För mig är det lättare att tro att vi är skapade av någon som är lika oss. Varför eller hur det gick till vet vi inte, men vi vet att det var någon som ville att vi skulle finnas, av någon anledning.
Varför jag tror på den kristna Guden, är för att den verkar vara mest mänsklig och nära människan. Den ger svar på varför vi har dåligt samvete ibland, varför vi kan hata varandra och älska varandra. Om man tror på att synden finns, så vet man att man inte är perfekt, och det ger faktiskt svar på mycket av varför våra liv är så fyllda med både sorg och glädje. Något har gått snett. Någon gång, det känns. Nånstans så söker vi alltid efter nån slags mening och mål, och det är därför vi har missat målet. Synd betyder ju "att missa målet". Om vi är ärliga mot oss själva, så tror jag att de flesta av oss ibland känner oss vilsna, eller rädda. Synden skiljer oss från vår Far, så vi är som barn som har kommit bort från pappa. Det jag tror är alltså att det är synden som har skapat och förklarar dessa skiftningar i våra liv och vårt sökande efter målet, och även all den smärta som vi känner ibland.

Det blev långt. Tack för ordet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar