torsdag 24 september 2009

Kärlek=vetenskapligt?

Kära läsare!
Idag har det varit en så rolig dag! Den började med plugg, såklart, på förmiddagen, och det var förstås inte så överdrivet kul.
Klockan ett lunchade jag med Lisa, och vi hade inte träffats på länge. Det var verkligen kul att träffa henne och prata om allt och inget, vi har både avhandlat detta med hus och detta med barn. Vad vi sa om det är inget som jag tänker förtälja här! Men vi är i alla fall inte så oliktänkande. Och så träffade jag Sofia på stan också, mycket trevligt!
Det visade sig under dagen att både jag och Lisa är i kortframkallar- och albuminsättnings-tagen. Så vi har handlat pennor och lim och album, och nu är det bara att sätta igång med pysslet! Mina beställda kort kom idag, dom blev jättefina och jag är SÅ inspirerad! Faktum är att jag sitter faktiskt och pluggar nu, egentligen, men jag håller nästan på att spricka (av vadå?) för att det ska bli så roligt att komma igång med kreationerna att jag nästan kolar av.

Ja nu har ni fått reda på det!

Sedan, en till sak...
VARFÖR är det så många som inte kan tänka sig att Gud finns på grund av att det inte går att besvisa vetenskapligt? Det håller inte tycker jag! I alla fall inte om man tror på exempelvis kärlek, att det finns. För det går väl inte heller att bevisa vetenskapligt?? Eller t.e.x. skuldkänslor.
Ta en sak som kärlek. Gemene man pratar om kärlek som om det vore något helt självklart. Samtidigt tror man på evolutionsteorin. Evolutionsteorin bygger på teorin om att "den starkaste överlever". Men för mig är kärlek inte att vara stark, utan att våga och kunna vara svag. Om kärleken fanns med skulle det i alla fall inte vara den som gjorde att vi har utvecklats och blivit de människor som vi är idag. Kärlek skulle ha förstört för människans utveckling. Varför pratar alla om att kärlek är det vi behöver i livet då?
Är steget egentligen så långt från att erkänna att det finns något som heter kärlek, till att säga att det kan finnas en Gud? Kärleken pekar ju på Gud, för sjutton... Eller snarare, den kommer ifrån honom. Det är för mig så självklart. Men jag förstår att det inte känns lika självklart för många andra. Många har verkligen inte med sig det "tänket", utan ett helt annat som utesluter allt som faktiskt går att bevisa vetenskapligt. Jaja, enligt mig är de i varje fall inkonsekventa!

Tack för idag /Hanna

4 kommentarer:

  1. Bra skrivet syster. :) Som vanligt alltså.

    SvaraRadera
  2. Den som är materialist (och menar att människan endast består av materia, att själen/medvetandet är identiskt med hjärnan eller något i hjärnan) skulle säga att kärlek är ett visst hjärntillstånd och att kärlek därmed (som sådant) går bevisa vetenskapligt.

    Det är inte helt rättvist att säga att evolutionsteorin bygger på att den starkaste överlever. Snarare är det så att den eller de bäst anpassade överlever - och innebörden av att vara "bäst anpassad" är just att man överlever. Att den bäst anpassade överlever är alltså sant per definition - och det alldeles oberoende av om evolutionsteorin är sann i sin helhet eller inte.

    Nu är jag djävulens advokat, jag vet, men det är nog inte helt korrekt att kärlek skulle ha förstört människans utveckling. Vi människor överlever ju, och har överlevt, just på grund av vissa beteenden som vi associerar till kärlek (vi hjälper varandra, är självuppoffrande, osv). Att t.ex. hjälpa sina barn, även om det resulterar i sin egen död, är helt förenligt med evolutionsteorin - genom att någon hjälper sina barn är det större chans att dennes gener förs vidare, och det är ju de gener som förs vidare som... ja, förs vidare.

    Jag är, som du nog vet, varken materialist eller särskilt imponerad av evolutionsteorin. Jag tror dock inte, av ovan nämnda skäl, att det vi kallar kärlek är ett särskilt starkt argument mot varken materialismen eller evolutionsteorin (eller för Guds existens).

    Måste i vilket fall som helst säga att det var kul att du tog upp det här! Det tål liksom att funderas på. :)

    SvaraRadera
  3. Ja det har du i och för sig rätt i... Men jag hävdar i alla fall att vi har många egenskaper som inte alltid skulle främja överlevnaden hos en själv. Bara en sån sak som att uppoffra sig för eller hjälpa någon med andra gener än ens egna, det borde ju inte gå i linje med evolutionsteorin tycker jag i alla fall. Varför finns den typen av omsorg hos oss då? Varför har vi vänner exempelvis? Jaja, allt det här kan säkert evolutionsteoretiker förklara... Ibland vill man vara lite spontan och säga som man tycker fastän man inte är så insatt i allting. :)

    SvaraRadera
  4. Tack Lillsnuttbror! Haha, nej jag skoja bara, Robert... du är stor nu och inte ens jag kan föneka det. Hög som ett hus ;) nästan. Kul att du följer med här!

    SvaraRadera