torsdag 26 november 2009

Om sistens

Hej kära vänner!
Inte för att jag känner mig så sugen på att uttrycka mig i skrift, men ändå.

I helgen sjöng vi, jag, Jonas, Fredrik och Anette. Och en till från Äspereds församling, Marianne. Vi ledde lovsången på en gudstjänst, och så fick jag sjunga två solosånger. Det var skojigt, men av någon anledning så var jag otroligt nervös den dagen och hade inte det bästa självförtroendet. Ibland blir det sådär för mig, jag kan ha en kolugn och säker dag och en skakig dag. Fast oftast är jag inte nervös. Det kanske var för att det var första gången jag sjöng i Äspered och hade allas förväntningar på mig. Fast nu kommer jag på att det inte var första gången, för typ tre år sedan sjöng vi ju där några hjälmaredare.

Hursomhelst, så gjorde jag bort mig totalt på nattvarden i söndags. Eftersom att vi skulle spela lovsånger under nattvardsgången så viskade Fredrik till mig precis innan; "Vi tar först". När han sa det fick jag verkligen siktet inställt på att komma först. Jag lyssnade inte alls när prästen förklarade hur det skulle gå till, utan siktade in mig på scenen och den plats där prästen och medhjälparen stod. När han hade slutat prata och sagt att allt är tillrett i princip kapplöpte jag mig fram dit och tog mig ett nattvardsbröd. Jag fattade ingenting när prästen tittade lite konstigt och ursäktande på mig på samma gång. "Ja, jättefint, jag tror vi ska göra såhär, men det är inte så lätt att veta, inte lätt alls..." mumlade prästen och jag undrade om han skulle kunna förmedla vad som var fel. Jag insåg tillslut att de ville ha ner mig från scenen, så jag backade ner. Till slut gick det upp för mig att prästen ville att vi skulle stå på en rad nedanför scenen och att de skulle gå runt och ge. Tack för informationen, tänkte jag. Om de bara hade kunnat säga det hade jag ju sluppit stå där som ett fån! Haha. Typiskt att det alltid är jag som inte fattar och gör något knäppt. Är det jag som lyssnar dåligt eller är det folket som förklarar otydligt?

Av många fina kommentarer efteråt att döma verkar det ändå ha gått ganska bra för mig. Fastän jag kände mig som en rymdvarelse hela dagen.

Förra veckan var det verkligen körigt på praktiken, vaccination och handledare som VAB:ar (Vård Av Barn), plus att det var mycket press i och med B-uppsatsen som skulle och ska skrivas. Höll nästan på att säcka ihop totalt förra veckan. I veckan känns det bättre, men efter att just ha haft handledning av uppsatsen är jag riktigt besviken. Besviken på skolan och lärarna... Det var så att jag hade arbetat med en del av uppsatsen, dataanalysen, väldigt länge. Jag glömde att spara den så den försvann och då fick jag skriva om den igen. Tro mig, jag var inte lycklig över det. Nu på handledningen berättar läraren att de har missbedömt den delen och att den nivån är för hög med tanke på vad vi har lärt oss innan. Den litteratur (som jag har läst igenom och skrivit väldigt fint ifrån, två gånger) som vi blev instruerade att läsa skulle vi inte alls läsa eller ha med överhuvudtaget. De sa att vi skulle kapa av hela den delen. Personligen känner jag mig besviken över att de gör så, speciellt när man har så otroligt fullt upp och nästan klappar ihop på grund av arbetsbördan. Det känns inte alls mycket värt det jag läste och skrev. Min tid känns verkligen inte mycket värd heller. Näe usch vad putt jag är!
Men nu har vi verkligen kommit långt i vår uppsats och det är inte mycket kvar. Så jag försöker att inte bry mig för mycket om det. Men jag blir ledsen när jag tänker på det.

Nu ska jag sluta! Det blev så långt. Det blir väl så när man inte skriver så ofta kanske. Hoppas ni har läst ändå.
Tack och adjö.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar