fredag 21 maj 2010

Om att det finns kristna som har en ogrundad arrogans. Läs gärna fast det är långt!

Imorrn, på våran scouthajk, ska jag hålla i en andakt.
Jag kollade i bokhyllan efter någon sort inspiration till andakten.
Tog ned "Minutbibeln" av Knut Tveitereid.

Jag har stött på kristna som uttrycker sig som så; att vi kristna har hittat sanningen, den rätta vägen, och därför kan vi vara frimodiga att helt enkelt ge ut den till andra också. Man pratar om det som något positivt och använder missionsbefallningen som argument för detta.
Men det blir väldigt problematiskt, för det innebär att jag sätter mig över andra. Framför allt får det konsekvensen att jag inte behöver möta andras argument.

Tänk så många det är som måste vara skeptiska till kristendom! Om man tänker på hur pass få av Sveriges befolkning som är kristna, av en pilotsökning på google (tillförlitlig källa, eller hur) verkar det vara högst 10 %
Blir de som är skeptiska mer eller mindre skeptiska om den vars åsikter man är skeptisk till utger sig för att ha sanningen?

Jag tycker helt enkelt att det är oschysst att bete sig på ett sådant sätt.
Det handlar om attityden och förhållningssättet till andra människor. Det handlar om att vi inte kan döma varandra. Vi har varken den auktoriteten eller kunskapen.

Detta slogs jag av när jag läste en av de dagliga reflektionerna i "Minutbibeln". Vilken lyder som följer:

Jehovas vittnen, bland andra, påstår att Jesus inte är helt och hållet Gud. De tänker ungefär såhär: "En far bestämmer över en son. Och eftersom Jesus kallas Guds son står Jesus längre ner på skalan än Fadern." 
Men snälla vänner, säger jag. Så fel de har fattat! 
För de har gått miste om hela poängen. Poängen är att...
...både en ko och en kalv är kor.
...både ett får och ett lamm är får.
...både en vuxen och ett barn är människa.
...både Gud och Guds son är Gud. 100 procent Gud.

Den texten tycker jag är både arrogant men också utan grund. Smaka bara på orden "Så fel de har fattat" där Tveitereid demonstrerar att han själv har fattat rätt och "dom" fel, och sätter sig över dom genom att behandla dom som att dom vore ett litet vilselett skötebarn i stofen "Men snälla vänner".
Sedan uppger han en rad liknelser för att klämma dit Gud-Jesus-förhållandet som om det vore självklart. Utan att egentligen förklara nånting eller argumentera. Vågar du säga: Jag fattar ingenting? Jag klandrar dig inte om du inte vågar! Det finns inte mycket plats för andra åsikter i den texten.

Detta tycker jag mig känna igen i vissa kristna sammanhang. Att tro att vi sitter inne med sanningen om allt, inte lyssna på andras argument och slänga ur oss saker som inte ens är grundligt genomtänkta.
(Jag känner igen mig själv i att ha betett mig på det sättet, i min gröna ungdom...)

Mina tankar går åter till alla stackars människor som inte är kristna, minst 90% av Sverige alltså, som är skeptiska och som kanske vill ha bra och trovärdiga argument för att kunna skapa sin tro på vad det nu är. Vissa av dem kanske får det, men andra kanske bara blir behandlade som att de helt enkelt har fel och är dumma i huvudet.
Visst är det hemskt att tänka på att det är majoriteten som riskerar att möta den attityden.
Tänk vilken kontakt vi skapar med människor när vi beter oss annorlunda.

Jag tror att det kan vara så att vissa av oss behöver vakna till lite och skaka av oss det beteendet. Värdera lite högre det här med att ha genomtänkta argument när vi uttalar oss och ge ett gott bemötande.
Vad tror du?

3 kommentarer:

  1. Jag är helt för det du skriver i slutet; att ha genomtänkta argument och ge ett gott bemötande! Jag kan däremot inte se hur det faktum att man anser sig ha hittat sanningen skulle motsäga det nyss nämnda.

    Att anse sig ha hittat sanningen om något innebär att man anser att ens föreställning om detta något är sann (dvs. överensstämmer med hur det verkligen är). Av detta följer logiskt att man också anser att de som har en föreställning som motsäger ens egen föreställning har fel, att deras föreställning är osann.

    Jag förutsätter att du anser att det du skriver om "arroganta kristna" är sant; att du anser dig ha "hittat sanningen" om "arroganta kristna". (Alternativet är att du gör påståenden som du inte anser är sanna, men det tror jag inte du gör; om du inte trodde att dina påståenden var sanna, då skulle du rimligtvis inte göra dessa påståenden.) Detta innebär att du själv sitter i samma båt: Om att anse sig ha hittat sanningen innebär att "sätta sig över andra" och "inte behöva möta andras argument", då gäller detta även dig.

    Jag menar emellertid att det är helt orimligt att det faktum att man anser sig ha hittat sanningen om något innebär att man "sätter sig över andra" och "inte behöver möta andras argument". Det är ju snarare tvärtom! Säger man att man har hittat sanningen om något, om man påstår att ett visst försanthållande om något är sant, då äger man också bevisbördan för detta, vilket är motsatsen till att befinna sig utom räckhåll för förnuft och argument.

    Man kan förstås ignorera andras kritiska argument och frågeställningar, och också ignorera bevisbördan och i någon mening (och utan grund) betrakta sig som oantastlig. Den som gör så kan definitivt kallas arrogant! Men inte för att denne menar sig ha sanna försanthållanden, utan snarare för att denne betraktar sig själv som oantastlig, som om denne inte kan ha fel osv.

    Som du noterar så anser jag att mina försanthållanden i denna fråga är sanna (något annat vore en logisk motsägelse), och av det följer logiskt att jag anser att dina försanthållanden i denna fråga är osanna, eftersom de motsäger mina försanthållanden. Innebär detta att jag "sätter mig över dig"? Jag kan inte se varför det skulle innebära det. (Du ÄR inte dina försanthållanden, utan du HAR dem.)

    Jag skulle gärna se lite "genomtänkta argument" som visar att jag "sätter mig över dig" i och med de anspråk jag gör här. :)

    Angående Tveitereids argumentation så anser jag att den gör sitt jobb utifrån de förutsättningar han själv målar upp. Om det är så att Jehovas vittnen (JV) menar att Jesus inte är "helt och hållet Gud", och menar det på basis av att Jesus kallas "Guds son" och att en son är "lägre" än sin far, då fungerar hans analogiargument.

    Poängen med jämförelsen med kor, får och människor är att exempelvis en kos avkomma är lika mycket ko som "komamman". Dvs. att någon är någons son är INTE ett skäl att tro att sonen är något annat än hans far (eller mor). Om sonens far är människa så är också sonen människa. Att Jesus kallas "Guds son" är därmed inte ett skäl att tro att Jesus inte riktigt är Gud.

    Det som eventuellt är problematiskt i Tveitereids resonemang är att han eventuellt argumenterar mot en halmgubbe (dvs. att han eventuellt inte argumenterar mot JVs egentliga uppfattning om varför Sonen inte är lika mycket Gud som Fadern, utan snarare mot sin egen, ej rättvist återgivna, version av JVs uppfattning). Jag säger "eventuellt" eftersom jag inte har så bra koll på exakt hur JV argumenterar för att Sonen inte är lika mycket Gud som Fadern. Det lilla jag kommer ihåg från samtal med JV pekar dock på att Tveitereid nog inte är helt fel ute ändå.

    Du skriver: "Det handlar om att vi inte kan döma varandra." Men är det inte just det du gör när du i tämligen negativa ordalag pratar om "arroganta kristna" och Tveitereid? :)

    SvaraRadera
  2. Mycket klokt sagt, Hanna!

    SvaraRadera
  3. Det postmodernistiska samhället kräver ju av människor att man aldrig påstår sig ha sanningen, utan att man har en åsikt, för annars är man arrogant och dömande.

    Att förminska den kristna tron till en åsikt bland alla andra, att säga att det är en lika bra väg till Gud som vilken annan religion som helst, oavsett om vi talar om Islam, Bahai, Kristendom, Voodoo, Buddhism eller Hare Krishna är inte bara djupt felaktigt, det är extremt farligt.

    Om enbart uttalandet att något är sant vore arrogant, då måste ju Jesus var den mest arroganta personen i världen, eftersom han inte bara hävdar att han har sanningen, utan att han ÄR sanningen, och att utan honom finns ingen sanning. Bibeln är likaledes arrogant därför att den säger att dess budskap är den yttersta sanningen.

    Nu är det dock inte så, att man är arrogant eller dömande bara för att man säger sa ha sanningen, utan arrogans ligger i hur man ger uttryck för detta. Om kristendomen inte vore sann, då vore det möjligen arrogant av oss kristna att säga det, men om kristendomen är sann, då är det bara ett konstaterande av fakta. Så frågan som uppkommer är huruvida du betraktar Bibeln och Jesus som verklig sanning eller bara en lika godtagbar åsikt som Koranen och Muhammed eller UFO:login och Rael...?

    Människor utanför kyrkan vill ha troende som faktiskt tror på det dom predikar. Det attraherar inte människor att vi kommer med evangeliet och när de frågar "tror du på det där?" och vi svarar "Nej, egentligen inte, men det kan ju vara så här, om vi har tur". Vilken människa skulle vara intresserad av att bli kristen då?

    Du säger att vi inte har auktoriteten eller kunskapen att säga att vi har sanningen. Där anser jag att du har fundamentalt fel. Vi har auktoriteten, därför att Jesus ger oss den auktoriteten. Vi har den kunskapen, därför att Gud har uppenbarat kunskapen i sitt Ord. Att säga att vi inte har kunskapen om sanningen är ju ett förkastande av Guds ord, och att säga att vi inte har auktoriteten är ju ett förkastande av Jesus som auktoritet, därför att vi då hävdar att Jesus inte kan ge oss den rätten, för han själv saknar auktoriteten att säga vad som är sant och inte.

    Till sist: Att vi har sanningen är inget motsatsförhållande till att ge bra argument. Tvärtom är det väl så att vi mycket väl kan ge bra och sakliga argument för vår tro, men genom att betrakta den som sann, kan vi dessutom ge våra argument en trovärdighet. Det spelar ingen roll vilka bra argument vi ger, om vi själva inte ens tror att det vi argumenterar för är sant?

    Självklart finns det människor som försöker trycka ner bibeln i halsen på folk och skrika att "det här är sant, fatta", men att göra en sådan generalisering och hävda att en majoritet av kristna är sådana är inte bara dömande, utan också fel, eftersom de flesta kristna jag mött faktiskt argumenterar och argumenterar väl för den kristna tron, i samtal, debatter och diskussioner.

    Har du någonsin läst boken "Kristen på goda grunder"? Den boken utgår ifrån att kristendomen är sann, och därför är argumenten också baserade på den sanningsgrunden. Om Stefan hade förutsatt att tron kanske inte ens är sann, tror du att han ens hade brytt sig om att skriva boken? Jag tror det inte.

    SvaraRadera