måndag 24 maj 2010

Uppföljning av förra inlägget

Jag vill göra ett nytt inlägg för att förtydliga mig utifrån det förra inlägget. Fick några kommentarer på det och de pekar på saker som jag tycker det känns viktigt att lyfta upp.

Andreas: Det stämmer att jag tror att det jag själv säger är sant.
Daniel: Jag tycker inte att sanningen handlar om åsikter! Har själv varit och är fortfarande en av skeptikerna till postmodernismen. Det är helt enkelt ett ologiskt resonemang att flera saker skulle kunna vara sanna. Som det exempel Andreas en gång tog nån gång för länge sen... Om en kotte faller ner till marken i skogen utan att jag ser det, så har den gjort det vilket är sant oavsett vad jag tycker om saken.
Jag vill också understryka att jag tror på Jesus.

Därmed så tror jag att jag har uttryckt mig klumpigt i förra inlägget; någonstans fick det kanske er att tro att jag tycker att en som tror sig ha hittat sanningen per automatik är arrogant. Jag tror själv att Jesus är vägen, sanningen och livet. Det jag menade var att jag anser att det är arrogant att i mötet med andra peka på det man vet är sant och säga: "Sådär är det helt enkelt. Jag behöver knappt ge några långa förklaringar, för det är helt enkelt sant. Det har Gud uppenbarat för mig. Och den som inte fattar det är lite dum och syndig". Det är inte på något sätt arrogant att berätta om vad man själv tror/vet är sant.

Jag menar också att det finns olika situationer; i en debatt är det naturligt att man har en hårdare attityd och argumenterar. I det naturligt uppstådda sammanhanget, exempelvis när jag umgås eller pratar med någon/några personer, så blir det viktigare hur jag uttrycker mig.

Jag medger att mitt förra inlägg kan tolkas som att den som tror sig ha sanningen är dömande. Den auktoritet och den kunskap jag pratar om är när vi på något sätt tror att vi kan dela ut sanningen till andra.

Andreas med flera: Jag har tänkt igenom och detta är vad jag har kommit fram tilI (du ville se genomtänkta argument...):

Enligt min mening handlar inte mellanmänskliga relationer så mycket om att debattera om rätt eller fel den större delen av tiden, utan mest om att tjäna varandra. Att älska varanda och följaktligen tjäna varandra. Även fast Jesus uttrycker sig "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn" så tror jag inte att det handlar om att man ska överföra den sanning som JAG har fattat. Vi människor är bristfälliga och jag tror att vi upphöjer oss själva och nedvärderar andra om vi antyder att vi har hittat sanningen. Ändå tror jag att det finns en sanning, men den finns framför allt hos Gud. Men vi ska naturligtvis sträva efter att finna den.

Till sist: (Andreas,) det var verkligen inte min mening att döma. Jag kanske gjorde det. Försökte att avpersonifiera och helt enkelt lyfta fram mönster som jag tycker mig se bland kristna. Tänkte att Tveitereid förmodligen aldrig kommer att läsa det här, men det var i och för sig en ogenomtänkt tanke... Om nu sådana existerar.
Äsch... dumt.

9 kommentarer:

  1. Hanna, du skriver: "Vi människor är bristfälliga och jag tror att vi upphöjer oss själva och nedvärderar andra om vi antyder att vi har hittat sanningen."

    I och med det antyder du att du har hittat sanningen om det vilket ovanstående mening handlar om (varför skulle du annars göra det påståendet, om du inte trodde det var sant?), alltså upphöjer du dig själv och nedvärderar andra! (Det ovan citerade påståendet är liksom mer eller mindre självförgörande. Hur var det med "genomtänkt argument" nu igen? :))

    Bortsett från att påståendet ovan är mer eller mindre självförgörande så har du fortfarande inte gett något argument för att det skulle vara arrogant, självupphöjande eller nedvärderande (mot andra) att påstå/antyda att något är sant (= att man hittat sanningen om detta något).

    (Hur du än vrider och vänder på det så kommer du hur som helst inte ifrån att du, precis lika mycket som alla andra, gör sanningsanspråk.)

    Angående Jesus och hans lärjungar så har ju den kristna tron de facto spridits just genom att lärjungar har spridit den sanning som de "fattat". Denna spridning är dessutom på Jesu befallning. How 'bout that?! :)

    Angående "dömandet" så menade jag inte att du har gjort dig skyldig till den sortens dömande som Jesus uppmanar folk att hålla sig borta från (se sammanhanget kring Joh 7:24 för en "proof text" för att Jesus inte motsätter sig dömande per se). Jag menade snarare att du, enligt dina egna kriterier, gjorde dig skyldig till något som du sa att man inte skulle göra.

    SvaraRadera
  2. Gillar inte att du pekar på min eventuella genomtänkt/ogenomtänkthet. Jag försöker vara genomtänkt men du och jag är olika som personer och har olika förutsättningar. Gör helt enkelt mitt bästa. Återigen så är vi olika, jag vill inte bli påmind om brister som jag redan vet att jag har. Vilket jag upplever att du gör snarare än hjälper mig "leva" med dom.

    Det är inte själva sanningsanspråket som är problematiskt, utan hur jag använder det i relationer med andra. Om jag fokuserar på att upprepade gånger göra anspråk på att ha sanningen så tror jag att det är svårt att få till en respektfull dialog med den personen.

    Min åsikt är också att sanningen "sprids" bäst om den får vara "fri", inte ständigt diskuterad. Jag tror att människor upptäcker Jesu kärlek och nåd genom att vi försöker spegla den genom handlingar, inte genom ord.

    Det är det jag menar och inte att jag upphöjer mig själv bara för att jag vid något tillfälle gör anspråk på sanningen.
    Kan bara hålla med vad gäller de första kristna. Däremot så lever vi i en annan tid nu. Paulus pratade också om att vi ska sprida evangeliet på det språk som samhället förstår, vilket lärjungarna även gjorde i apostlagärningarna när de hade sina predikningar. Så tolkar jag det till den här tiden.

    Jag tycker inte att debatter är FEL på något sätt. Men det är viktigt att man poängterar Guds kärlek till den människa som man vill sprida sanningen till i vardagslivet; det är ändå sanningen om Guds kärlek och nåd som jag uppfattar det vi kristna vill sprida.

    Men det tänker jag också utifrån den person som jag är. Själv så skulle jag inte ta emot evangeliet genom att höra en bra debatt eller en kompis som diskuterar med mig. Hellre att kompisen uppmuntrar mig eller hjälper mig med något. Så jag har nog varit för generell också med mina uttalanden... Men jag tycker fortfarande att det jag vill säga är bra att tänka på i alla sammanhang.

    SvaraRadera
  3. Du är så fin och snäll som säger att du inte vill döma någon! :) Men jag tycker inte att du dömer någon genom att flagga för en mer ödmjuk och genomtänkt attityd i medmänsklighetens tecken. Jag tycker att det var tydligt, det du ville säga. Jag har ju märkt att du är en övertygad kristen med en personlig tro som inte går av för hackor...

    Jag tänker att ofta handlar det inte om vad man tror är sant, utan om viljan och lusten att omfamna det man tror är sant. Och det kopplar jag till det du skriver.

    SvaraRadera
  4. Det var förstås inte min intention att såra dig. Jag har dock inte, vad jag kan se, uttalat mig om dig som person (eller vilka brister du har eller inte har - det vore synnerligen oppassande). Jag har endast uttalat mig om vissa av dina påståenden/argument/resonemang och försökt visa att dessa inte håller och/eller inte lever upp till sina egna kriterier. Om du tycker det är extremt jobbigt att få dina påståenden/argument/resonemang kritiserade så kanske du ska säga rakt ut att du inte vill bli emotsagd? Så jag vet vad som gäller, liksom.

    (Jag tycker själv det kan vara jobbigt när mina påståenden/argument/resonemang kritiseras, men jag tycker nog ändå att det är värt det, eftersom det förmodligen gör mig till en bättre/noggrannare tänkare. Men det är ju jag det - och vi är som sagt olika.)

    Att, som du skriver, "upprepade gånger göra anspråk på att ha sanningen" skulle göra det svårt att "få till en respektfull dialog med den personen" kan jag (fortfarande) inte se. Den relevanta frågan är väl snarare HUR man gör sanningsanspråk - inte OM eller ATT man gör dem. För vad skulle man föra dialog om ifall man inte gjorde några sanningsanspråk?

    Angående ord och handlingar så räcker varken upplevelser, argument (ord) eller möten med kärleksfulla kristna (handlingar) för att föra en människa till Jesus. Se http://goo.gl/zxMd om du vill ha en motivering till detta.

    SvaraRadera
  5. Jag tänker mig att Paulus upplevt ungefär samma sak som du när, han skrev ”kärlekens lov”. Om vi vet allt men saknar kärlek är det inte värt ett piss. Kanske för att vi då ändå inte kan förmedla den kunskapen, kanske för att om vi älskar kommer allt det andra automatiskt??
    Jag gillar att läsa det du skriver det är uppmuntrande och utmanande. kramar

    SvaraRadera
  6. Andreas: Det är lugnt med frågan och genomtänkt/inte. Jag har nog lite svårt att bli emotsagd ibland :) Men det är klart att det är nyttigt!

    Håller med om det du säger, det är inte att utan hur man gör sanningsanspråk som är viktigt. Och för många är det nog viktigt att prata om vad man tror är sant eller inte.

    Du skriver i ditt länkade inlägg att varken upplevelser eller argument räcker. Även att Jesus var strategisk och att vi bör följa hans exempel.

    Det första tolkar jag - och jag tror att jag tolkar rätt med tanke på att du förtydligar det senare i inlägget - att båda två är viktiga. Det håller jag med om.

    Däremot så är det inte upplevelser kontra argument som jag har pratat om, utan snarare vad som händer i relationen mellan två människor. Att man istället för att koncentrera sig på att predika sanningen för den andra koncentrerar sig på att älska och tjäna den andra. Detta kan mycket väl inbegripa att man argumenterar för sanningen! Men fokus är inte bara på det, och därför behöver man ibland ta ett steg tillbaka för att koncentrera sig på människans behov, och inte bara på att föra en person till Jesus.

    Detta menar jag att Jesus själv praktiserar. Han är osjälvisk och hans uppgift är att hela och förlåta av kärlek och nåd, inte av princip.

    Angående att Jesus var strateg, så håller jag med. Han kollrar ju bort fariseerna totalt flera gånger, exempelvis, i sitt teologiska resonemang. Men jag tycker att de stora tingen som Jesus gör framför allt är när han möter, älskar och tjänar människor som ligger på samhällets botten. Han säger i Matt 9 att han inte har kommit för de friska, utan för de sjuka. Sedan förtydligar han genom att citera från Hosea: "Barmhärtighet vill jag se och inte offer". Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.
    Det är alltså i samband med att han käkade middag tillsammans med tullindrivare.

    Jag tolkar det som att hans stora uppdrag var just dessa möten, där de människorna får ta del av hans nåd, förmaningar och stora kärlek. Med mera.

    Så ser jag på evangeliet och det är av det jag drar min slutsats att evangelisation är mest "effektiv", för att använda ett sviktande uttryck, i tjänandet av andra människor, och där man delar vardagen med varandra.

    Vad sedan att tjäna innebär, kan inte jag definiera. Men ordet skvallrar om att det inte handlar så mycket om att framställa mig själv och allt jag kan, utan koncentrera mig på vad den andra behöver. Några exempel som jag tror att Jesus vill ge oss är när han säger att vi ska vända andra kinden till om någon slår oss på den ena, och att vi ska gå två mil med den som ber oss att gå en mil (från Matt 5).

    Detta är alltså vad Jesus själv uppmanar oss att göra, och det är verkligen inte något som jag skulle kalla postmodernism.

    SvaraRadera
  7. Vill tacka för uppmuntrande kommentarer! Roligt att se att det här ämnet intresserar. :)
    Tack Andreas också för att du ger mig en match och konfronterar mig med mina klumpigheter även om jag inte gillar det själv alltid.. :) Det är givande!

    SvaraRadera
  8. Hanna, du skriver: "Att man istället för att koncentrera sig på att predika sanningen för den andra koncentrerar sig på att älska och tjäna den andra. Detta kan mycket väl inbegripa att man argumenterar för sanningen! Men fokus är inte bara på det, och därför behöver man ibland ta ett steg tillbaka för att koncentrera sig på människans behov, och inte bara på att föra en person till Jesus."

    Där är vi överens! Jag brukar överhuvudtaget inte tänka på att "föra en person till Jesus", åtminstone inte i bemärkelsen att jag på något sätt gör det till min målsättning att åstadkomma något sådant. Dylika ambitioner brukar leda till ett "krampaktigt" förhållningssätt till personen i fråga (tänk ihärdig telefonförsäljare så förstår du :)) - och det är inte önskvärt för någon och leder sällan till något bra. (Been there, done that!)

    Jag är klart skeptisk till att försöka prata tro med folk som inte vill prata tro. Så det är alltså inget sådant jag avser när jag pratar om att det är helt i sin ordning att göra sanningsanspråk och påstå att man hittat sanningen (= svaren på de stora frågorna). Att man inte försöker tvinga folk att prata om något de inte vill prata om, det tänker jag mig hör till "common decency". Likaså att man behandlar folk med respekt - inte minst när man anser att de har fel. (Det är för övrigt detta jag tycker kan vara det svåraste. Att argumentera är liksom mycket enklare.)

    Tack!

    SvaraRadera
  9. Nepp, telefonförsäljare-relationen blir sällan så väldigt bra!

    Observera att det jag skrev i min kommentar inte alls var riktat mot dig, utan bara en lite utläggning av min åsikt i ämnet! Själv behöver jag också tänka på de här sakerna. Och för mig är det tvärtom - det är enklare att inte argumentera. Men jag inser mer och mer att det nog är en bra egenskap att ha (att vara påläst och kunna ge bra argument). Många verkar ju behöva det och vilja ha det!

    Ja ja. Dags att sätta punkt då kanske :)

    SvaraRadera