onsdag 18 augusti 2010

Det sista inlägget

kommer att handla om vad den rikedom och självständighet som den västerländska livsstilen ger oss får för konsekvenser. Jag förklarar varför detta är det sista inlägget längre ner. Men först vill jag dela med mig av mina tankar, så får den som vill fortsätta fundera, tycka till eller inte bry sig så särskilt.

Låt mig och Jonas fungera som ett exempel på ett vanligt, helsvenskt par.
Eftersom att både jag och Jonas kommer att jobba, kommer vi att ha råd med en fin lägenhet och ett fint hus så småningom. Detta kommer vi inte att dela med familj och vänner utan ha själva. Det vi köper för pengarna kan vi kalla vårt eget, när det egentligen är en gåva från Gud. Men stor del av tiden står vårt boende tomt och blir inte vårdat och omskött som det borde. Eftersom att vi behöver utveckla våra gåvor vara med i sociala sammanhang har vi västerlänningar även "fritidsintressen". Dessa bidrar ännu mera till att vi inte hinner med att vårda vårt fina boende som vi har fått av Gud. Men vi behöver ju ändå en social gemenskap, och vi behöver få utlopp för vår kreativitet och göra det vi vill göra. Men då jag och Jonas inte bor tillsammans med ett större kollektiv måste vi söka oss utanför hemmet för att tillgodose dom behoven. Media har blivit stort, och internet gör att vi kan ha ett ansikte utåt dygnet runt i form av bloggar, facebook med mera. Det gör att vi hela tiden är officiella utan att egentligen ha någon verklig gemenskap. Vi blir alltså mer ensamma och satta att själva förvalta det liv vi har fått av Gud, eftersom att vi inte får den bekräftelse och det stöd som vi söker efter när vi uppdaterar hur vi har det på internet. Det är inte ett tillräckligt socialt stöd att uppdatera facebook-statusen, och samtidigt ger det oss ännu en sträng på vår lyra; att visa upp oss offentligt utan att det egentligen ger oss någonting.

Vi har även råd att köpa massor av kläder i alla olika färger och former. Jag kommer i höst att shoppa kläder som har kommit in för hösten. Jag kommer att likna många andra i och med att det finns ett mode som ska följas. Men dessa kläder kommer jag inte heller ha tid att vårda, utan går de sönder kommer jag att slänga dem och ersätta med något nytt plagg. De kläder vi har på kroppen skulle vi inte ha om inte Gud hade gett oss dem, och vi tar oss varken tid eller lust att förvalta dem på ett bra sätt. Att vi dessutom följer ett mode är ett tecken på att vi vill se ut som andra och att vi vill visa upp någonting i och med kläderna. Det mår vi inte heller bra av, och även det innebär att vi förkastar det Gud har skapat och gett oss, våra kroppar som är unika och fantastiska och inte behöver visa upp något speciellt utanpå.

Den rikedom vi har och det vi äger i matriella ting tillsammans med internet och media mår vi inte bra av! Vi är inte gjorda för att förvalta så mycket pengar per person. Vi klarar inte av att uppskatta det Gud ger oss. Vi västerlänningar är uppdelade på för många, fina hus för att vi ska kunna förvalta dem och använda dem på ett värdigt och bra sätt. Våra hjärnor är ständigt på högvarv med planering och tankar på att städa, tvätta, handla, köpa ny inredning, uppdatera oss på det senaste osv. för att vi jobbar hela dagarna och har fritidsintressen på kvällarna. Vi vill åtgärda detta genom att skaffa oss mer egentid eller kanske till och med få in rutiner på att ha andakter morgon och kväll. Men det blir ju bara ännu en till grej som ska pressas in i vardagen och framför allt i vår hjärna. Vi äger för mycket och är för ensamma om det för vårt eget bästa.

Det här, mina vänner, har jag kommit i underfund med; jag mår inte alls bra av att leva på det här sättet. Jag är inte skapt och kallad av Gud till att hånle åt hans gåvor och omsorg, inte heller till att kasta bort mig själv. Framför allt så är jag kallad till att finnas till för andra människor än mig själv, men det har jag knappast tid med i nuläget med tanke på att jag förutom plugget ska ha fritidsaktiviteter och däremellan hinna sköta om lägenheten och handla och laga mat (och helst ha lite "egentid" som avslappning), och dessutom hinna uppdatera allt jag gör på facebook så att andra ser mig och hur bra jag har det och hur duktig jag är. Min hjärna går på högvarv eftersom jag inte bara har mig själv och Jonas, vårt hem och varandra att ta ansvar för, utan även måste fixa allt galant eftersom att jag är en offentlig person trots min ensamhet. Jag en unik människa, skapt av Gud, med många fina gåvor, men till ingen nytta eller glädje för varken mig eller andra människor.

En utmaning till oss alla är att tänka igenom hur bra vi egentligen mår av att drömma om härliga inredningar, köpa oss en härligt röd halsduk i höst, eller en sprillans ny teknisk pryl, och lägga ner tid på att vara offentliga personer. För det är ju faktiskt ingen av oss, hur kolugna vi än är, som kan komma undan den västerländska livsstilen.

Personligen så skriver jag detta för att jag planerar att stänga ner bloggen. I flera dagar har min hjärna drömt om flytten, vårt framtida hem, allt fint jag ska shoppa i höst, alla romantiska höstpromenader vi ska ta i Äspered. I morse när jag vaknade hade Gud lagt detta på mitt hjärta. Något som jag var helt omedveten om igår, har jag nu kommit i underfund med. Och det bästa av allt är att det finns hopp för framtiden. Jag kommer aldrig undan helt, men de saker jag funderar på är att som nämnt stänga ner bloggen, facebook, och min bloglovin. Jag har sagt till många att jag ska blogga så att de som bor här uppe kan följa mitt liv här nere. Men det måste jag ta tillbaka. Jag mår inte bra av att vara en så offentlig människa. De som bryr sig om hur jag har det får ringa, och jag får ringa dom. Det har funkat i alla tider och borde göra det fortfarande. Jag hade inte tänkt berätta mer om hur jag funderar på min och Jonas vardag, för då fortsätter jag ju vara den där Hanna som alla kan ta reda på vilket liv hon lever.

Efter det här inlägget ska jag sluta blogga. Jag kommer att känna mig handikappad, men hoppas att jag kommer kunna påminna mig om att Gud har kallat mig, och vill leda mig till ett bättre liv, både för andra människor och för mig själv.

Det har varit trevligt att blogga, och ni har varit ena fina bloggläsare! ;-)

3 kommentarer:

  1. Bra skrivet, tänkt, reflekterat! Glädjen ligger i att nu får jag helt enkelt se till att träffa er nu när ni flyttar ner - för att veta hur ni mår & har det. Välkomna till Virvelvindsgatan 20a. Alltid välkomna!

    SvaraRadera
  2. KÄRLEK OCH RESPEKT

    SvaraRadera
  3. Kloka tankar, min vän! Tråkigt bara att de slutar publiceras på bloggen, men jag som känner dig får ju höra dem på annat sätt, lyckligtvis! Jag håller tummarna för att flytten går bra. Kärlek. Kram

    SvaraRadera