torsdag 25 november 2010

Nattlig praktisering och bekännelser

...har en känsla av att natten blir lång. Jag är inte riktigt gjord för att vara vaken på natten. Men än så länge är jag vaken. Det är ruschigt i början och i slutet av passet. Resten av tiden ska patienterna helst sova, så man vill inte störa dom i onödan. Vi har gett medicin, fyllt på läkemedel, fikat och jag har tejpat ihop mina anteckningspapper. Har lyckats göra illa en patient som ville ha hjälp med vändning i sängen också. Tänkte inte riktigt på att jag tog på stället där hon är nyopererad. Jag vill skylla lite på att det är natt och att jag inte riktigt är på helspänn därför, men inser själv också att en sån tabbe gör man bara inte. Det är vid såna tillfällen man är glad att man inte är färdig riktigt än. Paniken växer dock vid tanke på hur fort tiden går och hur snart det är jag ska börja jobba. Jag ber redan nu för de patienter jag ska vårda. Mina handledare har nästan bara gett mig positiv feedback hittills, jag undrar om de är riktigt nyktra. Kanske är man sin största kritiker, och kanske är jag egentligen duktig fast jag bara kommer ihåg de misstag jag gör. Det kan vara så.

Jag och blommor passar inte ihop, har jag kommit fram till. Jag har numera två plastblommor och en endaste levande i lägenheten, en murgröna. Halva murgrönan är nu död efter att jag gick hem med den från coop i 12 minusgraders värme utan att bädda in den i nåt. Det tänkte ju inte jag på. Alltid är det nån liten detalj som jag glömmer. Att det ska vara så svårt, liksom! Tur då att det finns plastblommor som är fina.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar