måndag 7 mars 2011

2. Definitionen av jag

Introduktion

En följdfråga som lätt dyker upp och som jag inte tog upp i del 1, tänkte jag ta upp nu.
Är jag vad jag gör och åstadkommer? Det vill säga, definieras jag av hur perfekt jag är? (det vore tråkigt om det vore så eftersom att ingen är perfekt).

Ni som känner mig eller följer bloggen vet att jag tror på Jesus och är kristen. Min slutledning blir kanske något förutsägbart enligt följande: jag är misslyckad, men inte helt. Det finns både goda och dåliga sidor hos mig, men ingen av dem påverkar mitt värde, för jag är älskad av Gud. Han har visat hur han ser på mig genom att låta Jesus dö och ta straffet för mina brister. Bristerna definierar mig inte som person, utan Jesus definierar mig. Därför kan jag leva med att jag är otillräcklig och behöver andra människor, likaväl som att andra människor behöver mig.

Jag tror inte att det är lätt att leva efter detta. I de flesta fall finns det nog flera faktorer som gör det komplicerat att ha en god självbild. Både i historien och just nu. Främst tror jag att relationerna har betydelse, både tidigare och nuvarande. Att ha en stark självbild innebär att inte enbart definieras av hur någon just nu ser på mig. Om det är så, blir man lätt som en våg på havet som kastas hit och dit beroende på vindens riktning och styrka. Och visst kan man ha ett oklanderligt bra självförtroende från och till, men självkänslan är och förblir låg.

Dessutom så behöver nog alla olika medel för att få en bättre självkänsla. Någon kanske behöver en bra vän, en annan kanske behöver tid för sig själv och en tredje kanske behöver någon att prata med om det, och så vidare, och så vidare.

Min poäng är att sanningen om oss inte är att vi är usla, som i att vi har ett lågt värde. Vi kan nog vara usla ibland i den meningen att vi gör usla saker, men något som jag har kommit fram till är att jag inte definieras av de saker jag gör. Då skulle jag inte klara av att leva med mig själv. För mig blir Jesu kärlekshandling på korset så mycket större med tanke på detta. Jag tycker det är helt fantastiskt att jag får leva med råg i ryggen och veta att någon verkligen älskar mig trots att jag långt ifrån alltid förtjänar det. Om man inte är kristen kanske motsvarigheten blir; jag kan leva med råg i ryggen trots att jag jag gör fel, för min familj och mina vänner älskar mig ändå. (Personligen tycker jag att min uppfattning slår den icke-kristnes, för människor kan ju ändra på sig och komma på att de inte älskar en. Men det kommer aldrig Gud göra, för Han har lovat att aldrig lämna mig, och att han dog för min skull kommer aldrig att förändras.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar