onsdag 9 mars 2011

3. Självbilden lyser igenom

Introduktion

En tredje sak som är viktig i sammanhanget, det är att reflektera över vad som händer i vår vardag när vi har den ena eller andra uppfattningen. Det är inte bara vi själva som påverkas av vilken självbild vi har, utan även andra. Jag syftar på de närmaste relationerna.

När man har en låg självbild, vilket jag tidigare konstaterade innebär att klamra sig fast vid huruvida jag själv lyckas eller inte, har man också ofta höga krav på sig själv. Om den jag är definieras av hur duktig eller dålig jag är, så känner jag mig direkt tvungen att vara så bra som möjligt. Annars duger jag ju inte, utan är bara usel.

Detta är något så ofattbart vanligt bland dem jag möter i min omgivning, att ha för höga krav på sig själv. De kan verka rimliga och snälla för mig själv, men faktum är att de övergår vad som är rimligt för mig att klara av. Detta leder ofta till att man jämför sig med andra, för att bedöma hur pass mycket kvar man har att klara tills man anser att man duger. Man tycker med andra ord att man måste uppnå ett visst antal uppställda mål innan man är nöjd med sig själv. Dessa mål kan variera i innehåll till tusen och mer! Vilka målen är avgörs helt av vad man inte tycker är perfekt hos sig själv. Eftersom att jag = hur perfekt jag är, så vill jag gärna jobba med de saker som inte är perfekta, så att jag duger. Men ekvationen är helt snedvriden med tanke på två saker; nummer ett, ingen av oss är helt perfekt (vilket jag inte tror att jag behöver ge några argument för) och nummer två, alla är vi olika. Det är inte meningen att alla ska vara bra på allt. Och där faller argumentet för att vi måste vara perfekta. Det är inte möjligt hur mycket vi än försöker.

Om vi fortsätter att försöka sträva efter vår bild av perfektionism, så kommer det att påverka andra. Det blir gärna så att man bedömer andra efter precis samma mall. Det är en naturlig konsekvens i förloppet. Och de följder som blir av det är inte alls önsvärda.

Egentligen tror jag inte att någon vill förmedla till en annan människa att de suger, att de är dåliga. Men det gör vi ändå alltför ofta. Eftersom att jag måste vara perfekt på vissa punkter måste min son också vara det. Eller min man eller min flickvän. Eller min syster. Jag för över kraven som jag har på mig själv på andra. Resultatet blir att jag förvandlas från en stöttande medmänniska till en krävande och dominant person som hela tiden måste visa sig duktig. Och en sådan person är det inte särskilt roligt och utvecklande att umgås med. Tvärtom har man lyckats med att föra över en tung börda på den man älskar mest.

Det är därför det är viktigt att börja med sig själv. Inte att förändra sig själv, men att försöka se sig själv med mer realistiska ögon.  Andra kan sträva efter det ena eller det andra, andra kanske vill tävla med mig om vem som är minst dålig, men behöver jag delta i tävlingen? Det är väldigt befriande att avböja. Annars blir det lätt så att man hela tiden försöker sätta sig över andra. Och så håller man igång karusellen som bara snurrar till det i relationerna och övriga livet. Istället får vi tänka att vi är värdefulla precis som vi är. Även om man inte kan släppa tankarna på sig själv, kan man koncentrera tankarna på just det.

Det finns andra saker, som jag mår bättre av att fokusera på, än mig själv. Det finns något mer utöver att vi inte är perfekta. Min fasta tro är att det finns någon som skiter i hur mycket vi misslyckas. Jag tror att han är less på att vi håller på och strävar efter perfektionism hos oss själva och andra, när Farsan redan har fixat biffen åt oss (korset). Jag är så glad att jag tror på det. Och jag är glad att jag får dela med mig av det!

Det var allt för denna gången. Hoppas jag har några läsare kvar efter denna kaskad av tankar och åsikter! Kommentera mer än gärna. 

9 kommentarer:

  1. Finfint skrivet! Jag håller med, även i de andra inläggen...Kram

    SvaraRadera
  2. Väldigt fint skrivet. Du är väldigt klok, tycker jag!

    Jag har också ofta uppehållit mig vid tankar om den här teologin och min självkänsla.

    När det gäller mig själv hör jag två budskap från Gud. Det ena är: du förtjänar inte att inte vara med mig på grund av det du gör. Det andra är: du är värd att vara med mig på grund av den du är.

    Är vi alltså värda att vara med Gud trots allt vi gör, för att vi är skapade av Gud? Var vi värda att vara med Gud innan Jesus dog för oss, medan vi ännu var syndare? Hur tänker du?

    Kram

    SvaraRadera
  3. Hej Sofia! Roligt att du kommenterar och tack för komplimangen! Detsamma kan sägas om dig!

    Innan jag svarar på din fråga undrar jag hur du definierar "värd", värd som i förtjänar eller värdefull? Det blir liksom olika betydelser beroende på.

    SvaraRadera
  4. Tack!

    Bra fråga :) När jag säger "värd" menar jag i det här sammanhanget "värdefull nog".

    För att omformulera min fundering: är vi värdefulla för att vi är skapade (A) eller är det Jesus historiska frälsningsverk som ger oss värdet (B)?

    Rosenius har skrivit att alla människors synder redan är förlåtna genom Jesus, men att vi måste ta emot förlåtelsen för att vara med Gud. Om (B) är sant kan man kanske på ett liknande sätt säga att alla människor är värdefulla genom det Jesus gjorde, men att man måste ta emot värdet (som Jesus ger) för att få vara med Gud.

    Har då inte icke-kristna tagit emot sitt människovärde än? Det tror jag inte att någon av oss säger :) Har du någon annan idé?

    Kanske man kan tillskriva oss människovärdet för att vi är skapade istället? Det verkar mer rimligt för mig, då värdet finns inneboende i människan oberoende av hennes bekännelse.

    Det kan tyckas vara långsökt, men jag har funderat på detta i samband med värde, gudsbild och självkänsla.

    God natt!

    SvaraRadera
  5. Jag tycker inte alls det är långsökt. Har själv funderat på liknande saker.

    Jag tänker att vi alltid har ett högt värde, på grund av att Gud har valt att skapa oss och att han älskar oss. Sedan tänker jag att Jesus "bevisar" detta för oss. Jag har inte koll på var det står, men jag tror att det är en rätt tydlig grej någonstans i nya testamentet att det är Gud som sände Jesus och att det Jesus gör pekar på Fadern och hans vilja för oss.

    Jag tänker nog att om man inte tar emot Jesus så erkänner man inte sitt sanna värde.
    Värdet finns alltid inneboende hos människan, och det kan finnas många både yttre och inre orsaker till vilken självkänsla man har.
    Så det är ju inte säkert att man har en låg självkänsla för att man inte har mött och tagit emot Jesus. Man kan nog veta att man är värdefull, fast man har andra "källor" utanför en själv som har byggt upp självkänslan. Ex. en älskande mamma.
    Men jag tror dock att det är Gud som ger oss värdet om det är han som har skapat oss.

    Hur tänker du?

    SvaraRadera
  6. Jag tänker också att om Gud har skapat oss och älskar oss kan vi tänka att vi är värdefulla i Guds ögon. Då visar Gud hur mycket han älskar oss genom det Jesus gjorde, som en bekräftelse. Så förstår jag i alla fall den kristna trons svar på om och hur vi är värdefulla. Vårt värde kommer från Gud. Det blir då logiskt att tänka som du gör, att om man inte tar emot Jesus erkänner man inte det värde man har från Gud. Däremot har jag själv svårt att veta hur jag ska tänka om det där just nu. Men trevligt i alla fall att tänka med dig :)

    SvaraRadera
  7. Oki doki :) Jag förstår! Det var trevligt att tänka med dig me! hihi kram!

    SvaraRadera
  8. Himlar vilken smart syster jag har! Bra bloggserie med bra poäng! :)

    SvaraRadera