torsdag 8 december 2011

Jag vill känna att jag lever all den tid jag har

Är det postmodernt eller?
En annan vinkling...

Jag vill känna att jag lever för andra all den tid jag har.

Det är nog en mycket skönare känsla. Nåt som jag vill försöka sträva efter, men ibland vill man bara att allt ska vara en dans på rosor för just mig. Varför är det så? Är det 80-talisternas förbannelse? Att det handlar om mig. Eller är det bara en dålig ursäkt? Kan det vara både orsak och ursäkt?

Och framför allt:
Vad är det egentligen som vi åttiotalister längtar efter?
Himlen? Kärlek? Den ultimata självuppfyllelsen?
En gnutta självrespekt?

Att tro på uttrycket "gräset är alltid grönare på andra sidan" gör att man inte kan leva nu och här, klarsynt med sikten utanför den egna bubblan och med båda fötterna på jorden. Det är en ursäkt för att inte leva all den tid man har. Och vem vinner egentligen på att man gör det?

1 kommentar: