fredag 30 mars 2012

Dagens fundering

Idag när jag sprang på Kype kom det in en kvinna precis framför mig. Hon höll ungefär samma låga tempo som jag. När jag skulle upp för en backe sprang jag i en "fåra" längst till höger på banan. Skulle precis tänka på varför jag sprang just där när jag kom på att det inte fanns några bra orsaker. Underlaget var lika jämnt överallt, det var inte vått någonstans. Då insåg jag för mig själv att det var för att kvinnan framför mig hade vikit in på den fåran precis innan mig. Jag gjorde automatiskt likadant, tänkte automatiskt att det måste vara en bra fåra, utan att egentligen reflektera över varför.

Tror det säger mycket om oss människor och vår förmåga att efterapa varandra. Varför ska vi alltid gå samma vägar, vi människor? Vara likformiga, passa in? Nåde den som går sin egen väg och vågar växa i sin unika personlighet. Eller stärker en sida hos någon annan som är totalt olik ens egna sidor.

torsdag 29 mars 2012

Segt.

Ikväll vill jag bara göra ingenting. Ligga och hitta olika ursäkter för att tycka synd om mig själv. Det är som att mitt psyke inte fattar att jag är glad. Är man på ett visst humör så är man, ibland går liksom inte tanke och känsla hand i hand. När jag tänker på hur jag mår mår jag bra. När jag känner efter hur jag mår vill jag bara gnälla och ligga i soffan och bli servad. Nån tjej som känner igen sig? Av nån anledning brukar vi tjejer i större utsträckning ha dessa "symtom"... Humörsvängningar. Mini-bipolaritet. Fråga Jonas, han vet exakt vad jag snackar om. Han är nämligen den som får lyssna på mina historier om mitt tragiska liv och i nästa stund hur fantastiskt underbart allting är. Suck halleluja. Borde hitta på en låt med den titeln.

lördag 24 mars 2012

Early spring

Tvättar idag. Tack vare att jag var tvungen att stiga upp så tidigt så har jag hunnit med att springa också. Nu är all vår tvätt upphängd (5 maskiner), solen skiner, det är varmt och härligt ute. Tacka vädret för att jag bloggar... det gör mig alldeles lyrisk och då får jag blogglust också!

Nu måste jag äta nånting, säger magen. Men först ska jag visa lite bilder från denna ljuvliga vårdag hittills.
Saknar er alla som jag är långt borta ifrån.

Vaknade upp med det sedvanliga diset, som när jag kom upp från tvättstugan hade spruckit upp till det här.
Alltid redo för en springning? Nehej du, men i alla fall idag..
Nya lampan och ny högtalare där bak. Den dinglande sladden ska vi fixa när vi orkar.
Jonas är nöjdast i världen efter sitt spontaninköpta hemmabiosystem från Audiovideos konkursutförsäljning (MediaMarkt öppnade förra året).
Ser något ansträngd ut... solen i ögonen.
Den första mördarbacken på springarturerna. På vägen mot Kype.
Snödropparna slokar lite. 

Har på mig Norrbottensringen mitt bland vad-det-nu-är (blåsippor?).
Rhododendronbladen vissnar aldrig. Det har kommit knoppar också.
Häcken har redan små miniblad.
Mycket kan man klaga på men tidig vår i Borås är inte fy skam!

torsdag 22 mars 2012

Vädret imponerar

I morse låg dimman tät och det var lite snålblåst. Annat har det hunnit bli nu. Det är över 10 plusgrader och blå himmel. Jag var tvungen att ta av mig jackan och ha t-shirt bara på vägen hem från jobbet. Nåja, inte bara t-shirt, ni fattar vad jag menar. Nu har jag sprungit i kortärmat. Helt underbart. Det är så mycket lukter som kommer fram ur jorden. Har sett en backe med blåsippor, snödroppar kryllar det av och krokusar ploppar upp lite överallt. Ändå är det en och en halv vecka kvar till april. Tror att våren är tidig i år, fast jag vet inte så noga hur det brukar vara här nere förstås.

Saknar vårvintern lite men dagar som dessa är jag väldigt nöjd med att vara här. Snart är det tid för vitsippor, det blir säkert vid påsk. Då lovar jag att jag ska vara mycket i Äspered och njuta av naturen. Så det så. Tänk när man bor i ett hus på landet - då behöver man aldrig transportera sig för att få vara i paradiset.

fredag 16 mars 2012

Tack för den här dagen

Jag är så lycklig idag!
Vet inte om det beror på att alla hormoner och substanser i kroppen råkar ha den ultimata blandningen, eller om det beror på att jag åt nygräddade scones med min man (som sällskap, inte pålägg...) till frukost, eller att jag lyckades orka springa hela vägen idag också. Eller att jag är ledig idag, imorgon och söndag.
För det kunde lika gärna ha varit tvärtom. Precis som du kanske har en skit-dag idag kunde jag ha haft en jobbig, motig, arg, less eller nedåt dag idag. Men nu råkar den vara glad och lycklig, och jag ville bara dela det med er. För oavsett om vi har en bra eller dålig dag, så får vi dela den med varandra. Åtminstone borde det fungera så.

Molnen har skingrats lite och solen tränger igenom diset. Det är inte klart, men ändå ljust.  
Nu ska jag duscha (sitter och svettar ner soffan) och sedan ska jag musicera en stund och tacka Gud för allt jag har och för gåvan att få vakna upp och leva den här dagen. Jag tror att Han ligger bakom ALLT gott i mitt liv. Han är min skapare och Far. Apropå ingenting - och allt.

söndag 4 mars 2012

När stormen har lagt sig...

Nej, det är inte lätt att diskutera abortfrågor och föräldrafrågor. Vill bara säga det, att min avsikt var att lyfta upp barnens betydelse i förra inlägget, inte att peka finger eller få någon att känna sig dålig. Jag kan erkänna att det kan verka lite onyanserat. Bara för att jag verkar väldigt säker på min sak, så betyder det inte att jag tror att jag alltid har rätt. Jag vill vara ödmjuk, och ju fler som öppnar upp och uttrycker sig, desto fler synvinklar på saker och ting får vi ju!

Just nu står jag fast vid min åsikt, åtminstone i de flesta fallen. Det är lite naivt att intala sig att ett abortbeslut endast rör mitt; mina känslor, min kropp, mitt liv. Det är ett beslut om att en människa får bli till eller inte. Jag tycker inte att vi ska ta såna beslut. Jag är verkligen medveten om att ett oönskat/oälskat barn inte är något bra. Å andra sidan så måste vi som kvinnor, män, mammor, pappor alltid vara beredda att älska och ta hand om ett barn.

Hur långt kan jag dra detta? Hur konsekvent ska jag vara?
Något mycket svårare/mer invecklat:14-åringar som blir gravida.
En tjej i högstadieåldern, hon kanske inte har gått klart skolan, hon kanske inte har någon som kan hjälpa till att ta hand om barnet, hon och hennes ev. pojkvän kanske inte har ekonomiska möjligheter. Det är ingen rolig sits och det är inte säkert att det eventuella barnet kommer att få ett liv värt att leva. Å andra sidan: hur kan vi nånsin veta att någons liv kommer bli så dåligt att det inte är värt att låta henne/honom bli till?
Flickan som ska bli mamma kanske är så outvecklad att hon har fara för sitt liv vid förlossningen.
Och vad är det egentligen för skillnad mellan preventivmedel och abort?

Mycket kan sägas, men jag har i ärlighetens namn inte tillräckligt med kött på benen för att ta ståndpunkt i dessa frågor. Så jag lämnar detta öppet så länge. Om det är någon som är intresserad och tycker det är roligt att diskutera detta så är kommentarer välkomna!

lördag 3 mars 2012

UPPRÖRD.

Jag blir så upprörd ibland. Som nu till exempel.
Varning för föräldra- och abortdebatten. Nu kan det bli känsligt.

Läser ibland underbaraclaras blogg, och håller med om en del och en del inte. Här har hon skrivit om hur pappor hyllas om de är barnlediga överhuvudtaget medan det blir ett "jädra hallaballå om en småbarnsmamma börjar jobba tidigt". Mycket kan sägas om det, men det här inlägget kommer att handla om nåt annat.

I kommentarerna kom debatten igång  om Andreas Carlsson som ofrivilligt blev pappa då hennes flört Hanna Graaf blev gravid och valde att behålla barnet. Det diskuterades om huruvida vem som ska bestämma om ett barn ska behållas eller inte. En som kallar sig för Vallmo skrev såhär:

Givetvis har båda lika stort ansvar. Och givetvis ska man försöka komma fram till en lösning så gott det går så att båda kommer överens om ett beslut. Men det är lite svårt att bortse ifrån att det är kvinnans kropp, hur man än vridet och vänder på det så måste hon få bestämma över sin egen kropp. Eller menar du då att den kvinnan som inte vill ha barn och som inte vill gå igenom en graviditet och förlossning änså ska göra det för att mannen vill ha barnet? Det låter ganska sjukt tycker jag!

Jadu, jag tycker å min sida att det sätt som hon resonerar på är rätt så sjukt. Riktigt skrämmande för att vara exakt. Här verkar det som att det handlar om jämställdhet, om kvinnans kropp.

Kära vänner, frågan handlar inte om jämställdhet. Då har vi amputerat bort den kamp för sitt liv som en människa kanske skulle driva om hon/han bara hade chansen.
Mammans kropp? Ja, hon får bära ett barn i 9 månader. So what??
Ingenting! För det handlar om ett barn, en människa, ett LIV. Det handlar alltså om barnet, inte om mamman överhuvudtaget. Inte om pappan heller. Hur kan jag säga det? Jo, därför barn är inte föräldrars ägodel som de kan "skaffa sig" om "de vill och känner för det". Barn är människor med egna, unika liv. Konsekvensen av en graviditet är inte graviditeten, förlossningen eller ens moderskapet. Konsekvensen är barnet, livet! Det borde inte gå att blunda för, ändå lyckas hela Sverige med det.

Pappan ska inte bestämma och inte mamman heller, även om hon måste gå igenom en graviditet och en förlossning och en livsförändring. Efter de nio månaderna har gått gör en människa entré, den människa som debatten egentligen borde centreras kring. Även om vi har möjlighet nu att leka Gud, att utifrån våra egna känslor bestämma om ett liv ska bli till betyder det inte att det är rätt. Inte ur ett kristet perspektiv, och inte ur ett humanistiskt perspektiv heller. Känner man inte för att ha ett barn, då undviker man att försätta sig i situationen, och skulle det "råka" bli ett barn, då får man banne mig ta konsekvenserna för det (båda två!). En människas liv är viktigare än var man befinner sig i livet, vad man känner för, hur man känner. Barnet, livet, människan är det som styr. INGET ANNAT. Och kom inte och säg att det handlar om kvinnans kropp innan barnet har fötts, det håller inte. Det är de facto ett liv som tillåts eller underlåts möjligheten att leva. Oavsett kvinnans upplevelse. (Nu lär jag bli strypt...)

Nä, nu får det vara nog. Det är inte synd om kvinnor. Det är inte synd om mammor. Det är inte alltid kvinnor och mammor som hamnar i skymundan. Visst ska vi ha ett jämställt samhälle och respektera kvinnor till samma grad som vi respekterar män, men den feministiska mamma-pappa-debatten går i överstyr.
När ska vi börja bry oss om barnen? Eller snarare, vad hände? När slutade vi bry oss om dessa underbara, behövande och vackra människor? Tvi vale, vad kvinnor kan. Kan roffa åt sig, kan manipulera, kan dramatisera, kan självfokusera. (Kvinnor är bra på många sätt, men inte ett dugg bättre än någon annan.)