söndag 4 mars 2012

När stormen har lagt sig...

Nej, det är inte lätt att diskutera abortfrågor och föräldrafrågor. Vill bara säga det, att min avsikt var att lyfta upp barnens betydelse i förra inlägget, inte att peka finger eller få någon att känna sig dålig. Jag kan erkänna att det kan verka lite onyanserat. Bara för att jag verkar väldigt säker på min sak, så betyder det inte att jag tror att jag alltid har rätt. Jag vill vara ödmjuk, och ju fler som öppnar upp och uttrycker sig, desto fler synvinklar på saker och ting får vi ju!

Just nu står jag fast vid min åsikt, åtminstone i de flesta fallen. Det är lite naivt att intala sig att ett abortbeslut endast rör mitt; mina känslor, min kropp, mitt liv. Det är ett beslut om att en människa får bli till eller inte. Jag tycker inte att vi ska ta såna beslut. Jag är verkligen medveten om att ett oönskat/oälskat barn inte är något bra. Å andra sidan så måste vi som kvinnor, män, mammor, pappor alltid vara beredda att älska och ta hand om ett barn.

Hur långt kan jag dra detta? Hur konsekvent ska jag vara?
Något mycket svårare/mer invecklat:14-åringar som blir gravida.
En tjej i högstadieåldern, hon kanske inte har gått klart skolan, hon kanske inte har någon som kan hjälpa till att ta hand om barnet, hon och hennes ev. pojkvän kanske inte har ekonomiska möjligheter. Det är ingen rolig sits och det är inte säkert att det eventuella barnet kommer att få ett liv värt att leva. Å andra sidan: hur kan vi nånsin veta att någons liv kommer bli så dåligt att det inte är värt att låta henne/honom bli till?
Flickan som ska bli mamma kanske är så outvecklad att hon har fara för sitt liv vid förlossningen.
Och vad är det egentligen för skillnad mellan preventivmedel och abort?

Mycket kan sägas, men jag har i ärlighetens namn inte tillräckligt med kött på benen för att ta ståndpunkt i dessa frågor. Så jag lämnar detta öppet så länge. Om det är någon som är intresserad och tycker det är roligt att diskutera detta så är kommentarer välkomna!

5 kommentarer:

  1. Så modigt att du tar upp detta!
    Jag tycker också att många aborter görs alldeles för lättvindigt. De små liven utvecklas ju så fort i magen. Samtidigt tycker jag också att det kan vara en svår och framför allt känslig fråga. Jag vet inte om jag själv skulle vilja bära på och föda fram ett barn som kommit till av en våldtäkt. Men jag skulle förmodligen ta ett dagen efter-piller om jag blev utsatt för det istället för att vänta och tvingas göra en abort! Men jag tycker ändå att det kan vara väldigt svårt att döma över olika fall, så därför ska jag inte uttala mig så starkt.

    Tyvärr är ju vi människor ofta benägna att strunta i värdet hos dem vi inte ser och dem som inte förmår protestera. Det är kanske därför många aborter görs så lättvindigt. De som drabbas kan varken ses, höras eller lära kännas och därför brister empatin för dem. Det är samma sak med människor som lider långt borta och lidande djur som massproduceras och slaktas av maskiner i stora fabriker. Men ju bättre vi lär känna någon, desto mer benägna är vi att värdesätta dem och vilja stå på deras sida om de är hotade. Jag tror i alla fall att det är en del av förklaringen till varför aborter kan accepteras i en sådan utsträckning, men jag har ju knappast någon lösning på problemet... Förutom typ att alla borde vara snällare och mer empatiska, men det är ju tyvärr inte så lätt att genomföra i praktiken.

    SvaraRadera
  2. Håller med dig. Dagen-efter-piller är väl likvärdigt med preventivmedel (tror jag), det är ju inte säkert att ägget hinner befruktas. Det här med var gränsen ska dras är nog det svåraste. Jag har funderat lite och jag har svårt att se skäl till abort efter befruktningen. Då är det verkligen en livsform, även om man inte kan kalla det för människa än. Det är något som kommer att bli en person. Folk kanske inte kan bli snällare, men ibland skulle de kunna försöka tänka på andra än sig själv. Ex. när det gäller aborter endast p.g.a. att det inte passar föräldrarna just nu, att det är "fel" kön osv. Det vansinniga i det hela är att det är tillåtet per lag utan någon som helst begränsning när det gäller villkoren. Som jag har sagt tidigare så tvivlar jag när det är barn som blir med barn och när våldtäkter leder till grav. och några andra tillfällen, men... i de flesta fall tycker jag det är så fel. Som du säger kanske det är för att vi inte ser dem. Om man tycker att världsbefolkningen blir för stor så kan man på ett utmärkt sätt begränsa med hjälp av preventivmedel, och inte genom att "producera" liv bara för att sedan ta bort det. Då är vi ute på farligt vatten och tar det för givet att vi slipper ta ansvar för våra handlingar.

    SvaraRadera
  3. Så hurtigt att du var uppe och skrev kl 06:07 på morgonen! :)

    Ja, ett dagen efter-piller är ju ett s.k. akut p-piller som kan förhindra graviditet om det tas inom 72 timmar eller så. Det kan inte avbryta en redan inledd graviditet. http://www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp?NplID=20050309000014&DocTypeID=7

    Förutom att tänka mer på andra (barnen!) är ju preventivmedel en lösning som egentligen alla svenskar borde kunna använda. Det är sjukt att bekvämligheten ska göra att människoliv ska börja och sedan tas bort i en sådan utsträckning. Embryon/foster utvecklas ju som sagt så snabbt. Ett 12 veckors foster ser ju ut som just vad det är - en liten människa... :/ Fastän lite alienliknande förstås, med ett huvud lika stort som kroppen... Nä, det här är så tråkigt att tänka på... Men ändå viktigt att ta upp.

    SvaraRadera
  4. Jag håller fullständigt med om att abort inte ska användas som något preventivmedel.
    Men sen är det ju så att inget preventivmedel är 100%-igt.
    Jag tycker att det är tjejens beslut om barnet ska behållas eller inte. Det är ju hennes kropp. Och jag vet att många av mina kristna vänner (tex. du Hanna)inte håller med mig om detta. Och det är helt ok. Men detta är min starka åsikt.
    Dock vet jag inte om jag själv skulle klara av att göra en abort. Men det är en annan fråga.
    Det finns ett tillfälle då jag inte skulle tveka att göra en abort. Och det är om jag blir våldtagen. Detta för att jag skulle må dåligt varje gång jag såg på det oskyldiga lilla barnet. Och det skulle barnet märka. Alltså tycker jag inte att det skulle vara rättvist mot varken mig eller barnet.
    Jag har ju varit utsatt för ett övergrepp för många år sedan som du säkert vet. Så det kan säkert vara därför jag reagerar så starkt i denna fråga.
    Hade jag blivit med barn med min förövare hade jag garanterat gjort abort.

    Det finns även ett tillfälle när jag tycker att man absolut inte ska göra abort. Och det är när man får veta att barnet är handikappat/sjukt! För det är, enligt mig, så fel på så många sätt.
    Tänk om mina föräldrar hade tänkt/gjort så. Då hade jag inte funnits!

    Jag ber om ursäkt om jag uppfattas som en ångvält i denna fråga. För det är absolut inte min mening.

    SvaraRadera
  5. Ulrika! Vad roligt att du skriver dina tankar. Du uppfattas verkligen inte som någon ångvält!!
    Jag kan verkligen tänka mig att barnet inte skulle må bra av att mamman mår dåligt varje gång hon tittar på barnet. Varken mamman eller barnet, alltså.
    Jag känner själv att jag har två olika tycken som drar inom mig. Det ena att det är självklart att ett barn inte ska bli till genom våldtäkt, och att den Gud som jag tror på - även om han älskar alla människor - nog inte har något syfte/tanke med det. Den andra sidan säger att Gud i ett senare skede alltid skulle kunna göra något bra av situationen. Och ett liv är ett liv, oavsett omständigheterna.

    Det är verkligen inga lätta frågor det här. Det är väldigt bra att du skriver, Ulrika. Det är lätt att säga att ett barn som har blivit till genom våldtäkt kan ha det bra i en annan familj. Och det kanske stämmer också. Men vad det gör med mamman är nog minst lika viktigt. En person som har blivit våldtagen är trasig i sitt inre så det räcker, och att bära på/föda fram ett barn som blivit till genom våldtäkten och dessutom lämna bort det sen... den människa som inte får psykiska men för resten av sitt liv av det, hon är nog ingen människa. Speciellt med tanke på att det inte finns någon starkare kärlek än moders-kärleken till sitt barn. Snacka om skuld och skam att lämna bort; lägg till på det att du har blivit våldtagen. Resultatet kan inte bli annat än en sönderslamsad självbild och ett självhat utan dess like.

    Nej, självklart är det inget som jag vill trycka på. Det vore att gå alltför långt. Det svåra i den här diskussionen är att jag är en person som alltid tror att det finns en sak som uppenbart är den rätta (vilket det också gör), men ibland kan skenet bedra och man måste gräva så mycket djupare för att finna det. Som även då inte kanske är riktigt optimalt. Jag älskar etik, moral och sanningsfrågor... och det här är ett dilemma så det sjunger om det! Inte lätt, men intressant.

    Fler synvinklar är mkt välkomna!

    SvaraRadera