lördag 3 mars 2012

UPPRÖRD.

Jag blir så upprörd ibland. Som nu till exempel.
Varning för föräldra- och abortdebatten. Nu kan det bli känsligt.

Läser ibland underbaraclaras blogg, och håller med om en del och en del inte. Här har hon skrivit om hur pappor hyllas om de är barnlediga överhuvudtaget medan det blir ett "jädra hallaballå om en småbarnsmamma börjar jobba tidigt". Mycket kan sägas om det, men det här inlägget kommer att handla om nåt annat.

I kommentarerna kom debatten igång  om Andreas Carlsson som ofrivilligt blev pappa då hennes flört Hanna Graaf blev gravid och valde att behålla barnet. Det diskuterades om huruvida vem som ska bestämma om ett barn ska behållas eller inte. En som kallar sig för Vallmo skrev såhär:

Givetvis har båda lika stort ansvar. Och givetvis ska man försöka komma fram till en lösning så gott det går så att båda kommer överens om ett beslut. Men det är lite svårt att bortse ifrån att det är kvinnans kropp, hur man än vridet och vänder på det så måste hon få bestämma över sin egen kropp. Eller menar du då att den kvinnan som inte vill ha barn och som inte vill gå igenom en graviditet och förlossning änså ska göra det för att mannen vill ha barnet? Det låter ganska sjukt tycker jag!

Jadu, jag tycker å min sida att det sätt som hon resonerar på är rätt så sjukt. Riktigt skrämmande för att vara exakt. Här verkar det som att det handlar om jämställdhet, om kvinnans kropp.

Kära vänner, frågan handlar inte om jämställdhet. Då har vi amputerat bort den kamp för sitt liv som en människa kanske skulle driva om hon/han bara hade chansen.
Mammans kropp? Ja, hon får bära ett barn i 9 månader. So what??
Ingenting! För det handlar om ett barn, en människa, ett LIV. Det handlar alltså om barnet, inte om mamman överhuvudtaget. Inte om pappan heller. Hur kan jag säga det? Jo, därför barn är inte föräldrars ägodel som de kan "skaffa sig" om "de vill och känner för det". Barn är människor med egna, unika liv. Konsekvensen av en graviditet är inte graviditeten, förlossningen eller ens moderskapet. Konsekvensen är barnet, livet! Det borde inte gå att blunda för, ändå lyckas hela Sverige med det.

Pappan ska inte bestämma och inte mamman heller, även om hon måste gå igenom en graviditet och en förlossning och en livsförändring. Efter de nio månaderna har gått gör en människa entré, den människa som debatten egentligen borde centreras kring. Även om vi har möjlighet nu att leka Gud, att utifrån våra egna känslor bestämma om ett liv ska bli till betyder det inte att det är rätt. Inte ur ett kristet perspektiv, och inte ur ett humanistiskt perspektiv heller. Känner man inte för att ha ett barn, då undviker man att försätta sig i situationen, och skulle det "råka" bli ett barn, då får man banne mig ta konsekvenserna för det (båda två!). En människas liv är viktigare än var man befinner sig i livet, vad man känner för, hur man känner. Barnet, livet, människan är det som styr. INGET ANNAT. Och kom inte och säg att det handlar om kvinnans kropp innan barnet har fötts, det håller inte. Det är de facto ett liv som tillåts eller underlåts möjligheten att leva. Oavsett kvinnans upplevelse. (Nu lär jag bli strypt...)

Nä, nu får det vara nog. Det är inte synd om kvinnor. Det är inte synd om mammor. Det är inte alltid kvinnor och mammor som hamnar i skymundan. Visst ska vi ha ett jämställt samhälle och respektera kvinnor till samma grad som vi respekterar män, men den feministiska mamma-pappa-debatten går i överstyr.
När ska vi börja bry oss om barnen? Eller snarare, vad hände? När slutade vi bry oss om dessa underbara, behövande och vackra människor? Tvi vale, vad kvinnor kan. Kan roffa åt sig, kan manipulera, kan dramatisera, kan självfokusera. (Kvinnor är bra på många sätt, men inte ett dugg bättre än någon annan.)

2 kommentarer:

  1. Det är alltid kul att läsa andras tankar kring saker och ting :) håller med dig att man kan inte använda abort som ett alternativ preventivmedel, är man inte beredd att ta konsekvenserna för sex, ja då ska man inte ha sex.. Tänkte dock röra en punkt; om man blir våldtagen, håller du samma åsikt då?

    SvaraRadera
  2. Kul att du kommenterar! Jag är väldigt kluven när det gäller våldtäkt. Det finns inga självklara svar... Jag tror aldrig att det är meningen att ett barn ska bli till genom våldtäkt, och jag tror verkligen inte att det är lätt/mamman mår bra av att ha kvar och uppfostra barnet. Men eftersom det från den stunden graviditeten är ett faktum även handlar om ett (blivande) barn, så måste man ta med det i beräkningen. Jag har inte något färdigt svar på det, men jag tycker att abort blir en allt för enkel lösning och man slipper tänka på barnet (som kommer att utvecklas om man inte tar bort det). Om det finns möjlighet att föda barnet och adoptera till någon annan, så kan det nog bli väldigt bra trots allt. Men jag har inte tänkt klart än...

    SvaraRadera