söndag 26 augusti 2012

Ett kik på sommarens olika resor



Vi börjar med roadtripen till Skåne. Ovan är vi på Hovs Hallar, en vacker kustremsa med klippor.

Vandrarhem natt 2 av 2. Söderåsens vandrarhem.

Söderåsens nationalpark.



Vi fortsätter med en enda bild från Skärhamn; årets godaste bulle från bageri som jag inte kommer ihåg vad det hette.

Jag fyndade åttiotalsörhängen på ICA (!) i  Söderåsen. Vi testade dem hemma i Borås.
Så kom vi till Pite och stannade en-två veckor.
Kusin Daniel kämpar på med grädden!
Njutning i Yttersta.
Man kan ha roligt på vedbodstaket!
Farmor njuter av ljuvlig souvas gjord på Murrikka.
Jennifer fixade värsta goda efterrätten bestående av jordgubbar, bär, vispad grädde, mascarpone blandat med lemon curd (tror jag det var) som klickades ut på en bricka. Genialiskt!
Det här är min familj. Vi har blivit många med åren!
...här är nyaste tillskottet Stella.
Jag och min älskade farmor.

Kusinskaran Öbergs. Snygga!
Avslutar med ett par snygga fastrar.

lördag 25 augusti 2012

Analys av bloggandet

Ja, mina vänner. Som ni märkt så är jag något av en periodare. Inte i betydelsen att jag ibland missbrukar något. Jag applicerar det på nivåerna av pepp, inspiration, hets, depp, glädje, likgiltighet osv. Man kan tro att det rör sig om känslor... och det är precis vad det gör också. Jag erkänner härmed att mitt bloggande helt styrs av känslor. Jag är en periodare vad gäller bloggandet.

Men så måste det få vara för mig. Jag tror att olika människor har olika behov av att uttrycka sina känslor, och olika sätt att göra det också. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg, så har skrivandet alltid varit ett sätt för mig.
Tro mig; jag har ofta funderat på bristen på censurering och privatliv på bloggen. Att om jag vill skriva nåt, så måste det vara nånting som jag kan låta hela världen läsa, om dom så vill det. Jag har väldigt klart för mig att inte avslöja massor av privata grejer här.
Och samtidigt så gör jag ju det i varje mening. Jag avslöjar massor av mig själv för varje inlägg jag skriver, trots att jag inte har gett någon information om mitt privatliv. Så det är inte helt lätt. Ibland måste jag stanna upp mitt i skrivandet, bita mig i tungan och inse att detta är VÄLDIGT personligt. Då blir jag direkt så hämmad att inspirationen försvinner. Kanske är det för att jag har ett stort behov av att vara personlig. Om inte jag får vara det, så är det ingen idé jag gör nånting. Som sjuksköterska skulle jag inte överleva en dag, om jag inte fick visa något av min personlighet, mina värderingar, vem jag är.

Så kanske är bloggen ett sätt att definiera vem jag är.
Att den som vill får ta del av det är faktiskt något som jag har valt själv. Därför det är OK. Om jag kan vara till uppmuntran eller det minsta stöd för någon så är det absolut värt det!

Sådär; nu har jag lyckats rättfärdiga att vara så uber-personlig som jag är i mina blogginlägg. Känns bra.

Nostalgisk återblick

Min lillebror Robbelibobban har precis börjat sin resa genom Bibellinjen på Hjälmared. Samma plats och "utbildning" som jag och min man gick, året vi träffades. Är så sjukt peppad och spänd för hans skull, haha. Har massor av funderingar; är deras klass lika kramgoa? Är omgivningen lika förtrollande vacker? Är alla lika förväntansfulla som vi var?

Hoppas verkligen att Robert får ett år av fördjupning och kunskap som kan räta ut frågetecken och väcka nya diskussioner. Hoppas att han får göra en häftig resa med sina kamrater. För att slippa frågor från tjatiga systrar, mammor osv. använder han sin blogg för uppdateringar. Ge den gärna ett kik.

torsdag 23 augusti 2012

Bilder utlovas

Jag tänkte lägga ut lite bilder från vår sommar. Vi har ju hunnit med Skåne, Skärhamn och Piteå. Och lite till. Tyvärr har jag inte orkat ta kort på allting (varför jag funderar på att köpa en kompaktkamera, slår vad om att det skulle generera många fler kort). Systemkameran är alltför klumpig.

Men som sagt; jag tänker mig att lite bilder kommer. För den som är intresserad.

En gemensam, ledig dag

Vi tänkte först helt olika saker. Jonas kanske skulle ha en kompis här på besök. Jonas ville inte göra det ena och inte göra det andra. De förslag han gav var det enda jag inte ville. Vi diskuterade och diskuterade. De saker vi diskuterade var inte ens relevanta för diskussionen. Men vi gillar att ha rätt, båda två, och att vara lite allmänt provocerande.
Efter sisådär två timmar av analyserande, övervägande, diskuterande, hundra förslag och nittinio ratade, så har vi kommit fram till vad vi ska göra.
Jonas åker och köper kängor och vi går ut i skogen.

Varje gång kan jag inte låta bli att undra om vi inte är överkinkiga båda två. Tänk om vi bara hade sagt det direkt!
- Vi kanske ska gå ut en sväng på Rya Åsar.
- Ja, men varför inte. Nu packar vi ihop och drar.
Då hade dagen inte gått till att gnata och tjata.

Men att vara effektiva och säga saker på ett diplomatiskt sätt... det ligger väl helt enkelt inte för oss. Och samtidigt hade det inte varit hälften så kul om man inte fick stöta och blöta sin andra hälft. Tro det eller ej.
Det är fascinerande hur en till synes butter diskussion kan vara ett uttryck för äkta kärlek. :)

onsdag 22 augusti 2012

Sele låter lite bättre

men det har samma funktion som kopplet.
Hörde nåt rykte idag om att det börjar vara inne att använda sele... är det bara jag som har missat det? Är det något som är allmänt accepterat, till och med inne?

Låt mig bara tydliggöra; att använda sele för att ha kontroll över ett barn i en extremt svår-kontrollerad situation, vore såklart bättre än att tappa bort sitt barn. Så även jag tror att det kan finnas situationer där det borde vara OK. Samtidigt tänker jag i mitt stilla sinne; varför tar man med sina barn till platser där barn egentligen inte borde vistas?

Min syn igår kanske inte alls är något ovanligt. Dock så tar jag fortfarande avstånd från att koppla en sele till sitt barn så fort man går utanför dörren (vilket var vad som utspelade sig för mig igår).
Nåja, slutpladdrat om ett ämne som kanske egentligen inte är så fruktansvärt intressant. Jag antar att hormonerna gör sitt till :-).

tisdag 21 augusti 2012

Senaste nytt: Barn i koppel

Nu skriver jag i stunden av hetta igen.

Men jag måste bara få uttrycka min motvilja och visa hur motbjuden jag är. När jag gick hem från jobbet nyss såg jag en kvinna med en kanske treårig dotter gå omkring utomhus. Kvinnan hade treåringen i ett koppel. Ett koppel! Jag hajade till och kunde inte låta bli att stirra. Mamman tittade kort åt mitt håll och jag blängde på henne men jag tror inte att hon uppfattade det. Synd.

Alltså; vad är det för föräldrar som kopplar sina barn? Den stackars flickan gick fram och tillbaka och ville upptäcka gräsmattan själv. Mamman följde efter, men det blev väldigt begränsat för så fort flickan började småspringa så satte det tvärstopp. Den lilla flickan fick bara gå omkring där som en hund med svansen mellan bena, till allas åtlöje. Med skenet av att ha en upptäckande lekstund. Fy, vad den mamman äcklar mig.
Är hon för lat för att ha koll på sin dotter? Har hon kontrollmani därför hon är obotligt rädd för att barnet ska skada sig? Är barn i koppel den nya modeflugan?
Är det vanligt med koppel, bara att jag inte är van vid att se det?
Varför i hela världen hade hon ett koppel till sitt barn?!?!?

Usch, jag blir så illa berörd att jag måste sluta skriva nu. Barn är inga husdjur som ska kopplas. De är självständiga människor som behöver vägledning och skydd av sina föräldrar. De har ett unikt värde, som man faktiskt behöver ha respekt för. Vakt och passning - ja, men inte koppel för sjutton!

fredag 17 augusti 2012

Guds härliga nåd!


Jag ber att era hjärtan ska upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam.
Efesierbrevet 1:18-19

Igår var vi hos några vänner och fick tillsammans med andra vänner möta lille Simon för första gången. Han var 9 dagar gammal, och till en början var jag förfärad. Jag har nyligen sett min syster vara helt utpumpad mer än en vecka efter förlossningen, och nu fick jag höra att min vän Anna som födde för 9 dagar sedan hade hunnit varit på styrelsemöte och att hon hade börjat skriva en bok. Bland annat.
Under kvällen gick det sakta upp för mig att hon ändå hade tänkt på det jag tänkte på; att ta det lugnt, prioritera det nyfödda barnet och njuta av den allra första tiden. Och att det var något helt annat som hade slagit rot i hennes hjärta.
Tacksamhet.
Då kände jag mig mycket lugnare. För hon visste att det inte är alla som känner sig fit for fight att göra om en förlossning ett par timmar efteråt. Det är inte alla som mår så bra efteråt. Och hon visste att Gud var med henne. Hon upplevde Guds stora gåva, eller snarare hans outsinliga källa, av nåd. Den källan svämmade över och därför började hon skriva.
Det inspirerade mig otroligt mycket, och jag kom med ens på att jag måste fortsätta skriva. För precis som för Anna, så är skrivandet något som får mig att växa och förstå mitt inre. Ocensurerat eller inte; bloggen är ett ställe där jag ofta har glatt mig över att kunna få ner mina tankar och på så sätt göra dem verkliga. (Tro för all del inte att min officiella blogg är enda stället jag skriver på. Allt får ni inte del av ska ni veta :-) ) Jag är så glad över att familjen Kullberg verkar må så fantastiskt bra! Kort sagt kan man säga att gårdagskvällen var en rik kväll; på både mat, gemenskap, glädje och nåd.

Nåd.

Ett stort och svårgreppat begrepp, där innebörden lätt förminskas och udden av nåden försvinner.
Därför är ingen gladare än jag över att vi följde med Lina till Anders Sjöbergs bibelstudium, där han gick igenom början på Efesierbrevet. Han gick inte igenom texten längst upp. Han hann faktiskt inte så mycket längre än till hälsningen i början. Nåd och frid vare med er från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. De gicks igenom grundligt, de två begreppen nåd respektive frid.

Nåden har på något sätt fastnat hos mig. Något jag fick med mig därifrån var att nåden inte är billig. Den är så mycket mer än bara gratis.
Den är dyrbar, därför att ordets innebörd berättar att Gud valde att ta straffet för våra synder. Det vill säga, läs en gång till. Det är inte logiskt och det är inte förtjänat. Men Gud planerade redan i tidens början att offra sig själv. Om förbundet mellan Gud och människa skulle brytas, så skulle Gud bli den som skulle straffas och dödas. Och så blev det. Jag sitter och försöker komma på varför, men den enda jag kan känna är att Gud sitter här bredvid och ler mot mig. Och jag tror han är glad över att jag är hans barn.

Det här, mina vänner, den är kärnan och udden i min tro. Och anledningen till att jag skriver. Och bibelordet i början är min tacksägelse. Gud har upplyst mig om hur rikt på härlighet hans arv är (i alla fall en liten del har jag fattat). Hans väldiga kraft är verksam, och min bön är att den ska fortsätta så i både mitt och andras liv. I era liv. Tack gode Gud för din ofattbara, oändligt stora, dyra och härliga nåd!