fredag 17 augusti 2012

Guds härliga nåd!


Jag ber att era hjärtan ska upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam.
Efesierbrevet 1:18-19

Igår var vi hos några vänner och fick tillsammans med andra vänner möta lille Simon för första gången. Han var 9 dagar gammal, och till en början var jag förfärad. Jag har nyligen sett min syster vara helt utpumpad mer än en vecka efter förlossningen, och nu fick jag höra att min vän Anna som födde för 9 dagar sedan hade hunnit varit på styrelsemöte och att hon hade börjat skriva en bok. Bland annat.
Under kvällen gick det sakta upp för mig att hon ändå hade tänkt på det jag tänkte på; att ta det lugnt, prioritera det nyfödda barnet och njuta av den allra första tiden. Och att det var något helt annat som hade slagit rot i hennes hjärta.
Tacksamhet.
Då kände jag mig mycket lugnare. För hon visste att det inte är alla som känner sig fit for fight att göra om en förlossning ett par timmar efteråt. Det är inte alla som mår så bra efteråt. Och hon visste att Gud var med henne. Hon upplevde Guds stora gåva, eller snarare hans outsinliga källa, av nåd. Den källan svämmade över och därför började hon skriva.
Det inspirerade mig otroligt mycket, och jag kom med ens på att jag måste fortsätta skriva. För precis som för Anna, så är skrivandet något som får mig att växa och förstå mitt inre. Ocensurerat eller inte; bloggen är ett ställe där jag ofta har glatt mig över att kunna få ner mina tankar och på så sätt göra dem verkliga. (Tro för all del inte att min officiella blogg är enda stället jag skriver på. Allt får ni inte del av ska ni veta :-) ) Jag är så glad över att familjen Kullberg verkar må så fantastiskt bra! Kort sagt kan man säga att gårdagskvällen var en rik kväll; på både mat, gemenskap, glädje och nåd.

Nåd.

Ett stort och svårgreppat begrepp, där innebörden lätt förminskas och udden av nåden försvinner.
Därför är ingen gladare än jag över att vi följde med Lina till Anders Sjöbergs bibelstudium, där han gick igenom början på Efesierbrevet. Han gick inte igenom texten längst upp. Han hann faktiskt inte så mycket längre än till hälsningen i början. Nåd och frid vare med er från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. De gicks igenom grundligt, de två begreppen nåd respektive frid.

Nåden har på något sätt fastnat hos mig. Något jag fick med mig därifrån var att nåden inte är billig. Den är så mycket mer än bara gratis.
Den är dyrbar, därför att ordets innebörd berättar att Gud valde att ta straffet för våra synder. Det vill säga, läs en gång till. Det är inte logiskt och det är inte förtjänat. Men Gud planerade redan i tidens början att offra sig själv. Om förbundet mellan Gud och människa skulle brytas, så skulle Gud bli den som skulle straffas och dödas. Och så blev det. Jag sitter och försöker komma på varför, men den enda jag kan känna är att Gud sitter här bredvid och ler mot mig. Och jag tror han är glad över att jag är hans barn.

Det här, mina vänner, den är kärnan och udden i min tro. Och anledningen till att jag skriver. Och bibelordet i början är min tacksägelse. Gud har upplyst mig om hur rikt på härlighet hans arv är (i alla fall en liten del har jag fattat). Hans väldiga kraft är verksam, och min bön är att den ska fortsätta så i både mitt och andras liv. I era liv. Tack gode Gud för din ofattbara, oändligt stora, dyra och härliga nåd!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar