torsdag 18 oktober 2012

Då och nu

Förr trodde jag alltid att gravida, det var ett speciellt folkslag. Det var kvinnor av en viss typ (gravidtypen) och som såg ut på ett visst sätt.
Döm av min förvåning när jag nu märker att min mage är stor (inget jämfört med vad den kommer bli, men för mig är den stor nu), och den sitter på mig. Jag, Hanna Lovisa Larsson, samma människa som jag var tidigare. Jag förvandlades inte till någon romantisk, sval och ljuv, ständigt lugn och oändligt mogen kvinna som ser helt fantastisk ut utan smink.
Nej, det är ju bara jag, men med en större, annan sorts mage.

Så nu har jag börjat förstå att gravida inte är ett speciellt folkslag, utan helt vanliga, panikslagna kvinnor som faktiskt behöver de nio månaderna för att växa med uppgiften. Om de inte har varit mamma sedan långt tidigare, vill säga.

En annan sak jag har kommit i underfund med är denna: förut tyckte jag att barnvisor var tråkiga. Nu tycker jag att de är det roligaste och den mest avancerade genre som finns. Av en kanske inte så outgrundlig anledning... Det kanske inte kan kallas att växa med uppgiften, men längtar gör jag vääldigt mycket. Efter att få ha hela dagar "fria" att fokusera på mitt barn. Att helt spontant lyfta upp min son/dotter i luften och sjunga En flygande bebis.

En flygande bebis
flyger så högt den kan
Sen svävar den neråt
och landar i min famn
Vi snurrar runt
Och dansar litegrann
Vi -------- lite
och kramar varann

Julia, du får fylla i den raden jag inte kan när jag kommer om en vecka. Jag måste ju hinna öva ordentligt innan slutet på februari.

Magen, den växer.


2 kommentarer:

  1. Jag gillar verkligen det här inlägget jättejättemycket. Och dig!

    SvaraRadera