torsdag 29 november 2012

Mer och mer säker

Japp. Jag blir säkrare och säkrare på en sak:

Kristna människor: Gaska upp er! Det är inte farligt att diskutera/ifrågasätta/fundera!

Är vår tro något att ha? Har vi några skäl för att tro?
Är vi rädda för att ta reda på det?

Men, vänta ett tag nu... BRYR vi oss inte om vi tror på något vettigt överhuvudtaget?

Jag bryr mig. Om Jesus inte har funnits, den kristna historien bara är ett påhitt och jag aldrig har haft någon kontakt med någon Gud... ja, då hjälper det verkligen inte att stoppa ner huvudet i sanden. Det är nämligen lite svårt att andas då. Ännu svårare blir det med vetskapen om att jag är ute och cyklar.
Nej, då skulle jag hellre konvertera till något annat att tro på, som verkar mer rimligt.

Frågan är om vi tror för att vi är duktiga och duger, eller om vi tror för att vi finner det mest sannolikt? Sviker vi Gud om vi undersöker mer, för att få goda skäl att tro det vi tror på?
Nej, det verkar inte så.
"Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger" 1 petr 3:15
"Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft". Mark 12:30.
Det låter verkligen inte som någon "stoppa-huvudet-i-sanden-tro" i mina öron. Och inte har jag hittills läst i bibeln, om man ska tro att det är Guds sätt att kommunicera med oss, något som tyder på att vi borde göra motsatsen (alltså inte fundera).

Och av egen erfarenhet kan jag säga att man får en MYCKET bättre magkänsla när man börjar tänka och skaffa sig en trovärdig tro. Det är gott både för självkänslan och självfallet för den aspekten att tro på det som verkar mest rimligt. Även om allt inte är som man bara har svalt det tidigare, oavsett om man är buddist, kristen eller ateist, så tror jag man mår bra i slutändan.

Så gaska upp er nu! För er och Guds skull!

Veckans insikter

Mamma, du ville ju se magen. Jag hade tänkt att uppdatera dagens mage, men då sa kameran att batteriet var exhausted. Så det får bli ännu ett filosofiskt och bildfritt inlägg.

Veckans insikter:

  • Hur väl man än vet om en åsikt man har, och hur bra man än har formulerat den i huvudet innan, så vågar man inte uttrycka sig på det sätt som man vill när det väl bränner till.
  • Vissa saker lyckas man med, bara man tar sig vatten över huvudet och bara "gör det".
  • De flesta på jobbet är lika rädda för att misslyckas och lika förvirrade som du själv tycker att du är. De flesta har helt enkelt lärt sig att agera lugnt och sansat ändå.
  • Jag har svårt att dölja mina känslor.
  • Adventsfika är gott.
  • Foglossning är inte så trevligt.
  • De flesta kristna är fega och stoppar huvudet i sanden när det gäller att ha goda skäl och argumentera för sin tro. (Det inkluderar mig och jag jobbar på det). Det gör att andra, som skriker högre, får påverka en hel generation utan att ha ett enda bra argument bakom sina åsikter.

Japp.
Har egentligen inte så mycket vettigt att säga. Livet går sin gilla gång. Jag är trött, magen är spänd och i veckan har det gjort ont i bäckenet när jag går, vilket har lett till att veckan har upplevts som lite tung överlag. Bilen är på verkstan, för tydligen har någon av oss kört på ett gupp och gjort hål i olje-nånting förutom de smågrejer som den skulle dit för. Vi hoppas på försäkringsbolaget men det blir ändå dyrare än vad vi hade tänkt oss. Längtar tills imorgon, för då ska vi börja adventspynta och jag ska bjuda på adventsfika på jobbet. Längtar tills på söndag, att få gå på adventsgudstjänst med bra musik och bra (förhoppningsvis) budskap. Advent advent advent, är så mycket mer än välkommet just nu. Ett ljus, ett hopp. En lykta på väntans stig. Det vill säga, ett avbrott i vardagen då man får mysa. Precis vad Gud tänkte, eller...? Tack ändå, gode Gud!
Over and out.

torsdag 22 november 2012

Lösa gravidtankar

Jag har börjat lyssna på julsånger. Dean Martin och Carola snurrar heta på Spotify! Lite tidigt, kanske, men det är ju nu innan julen börjar som man har som mest julmyskänslor. Annars brukar jag inte tycka att julen är nåt sådär extraordinärt. Det där myset brukar inte infinna sig, liksom. Så därför smider jag nu, när järnet är varmt så att säga... Jonas blev förvånad när han hörde musiken här om dagen, men han stängde inte av. Ett gott tecken...?

Har idag fått några "ååh" vid synen på min tröja. Det är en plommonlila vanlig tröja men med en bebis som sticker upp huvudet ovanför byxkanten (på magen). Det känns roligt att visualisera lite. Det är ju faktiskt en sån, som på tröjan, som jag har inne i magen. Ändå är det så svårt att föreställa sig.

Vissa tycker att jag har en fin mage nu. Tyvärr kommer de nog inte tycka samma om ett par månader, när bristningarna kommer... nej, alla får ju inte bristningar. Har googlat lite på det idag. Det verkar som att det är hormonellt och inte har att göra med hur många dyra krämer man smörjer in magen med. Det känns som en tröst tycker jag. Men nog kommer jag köpa nån billigare olja-variant ändå... det känns lite bättre att göra NÅNTING för att förebygga ändå.

Har för övrigt känt av lite värk i ljumskarna/bäckenet igår och idag. Och det gör ont i magen när jag knyter skorna. Yes, nu kan jag också tycka lite synd om mig själv... eller hur var det nu?
Har faktiskt känt mig lite extra gravid på mina promenader till och från jobbet. När jag har mött folk har jag vaggat och putat lite extra med magen. För att de ska tycka att jag är en tapper, gravid kvinna. Japp, det är den bistra verkligheten... men LITE speciell måste man väl få känna sig? Det är ju faktiskt ett mirakel som sker i kroppen.

Oj oj oj, nu blev det så synd om mig att jag inte ens orkar hämta kameran och få en bild på magen med bebiströjan.
Nej, vill ni se mig så får ni nog komma hit! :-)
Skickar med en bild på tröjan i alla fall.

Mammatröja


tisdag 6 november 2012

Tankar om par

I helgen fick jag ett sms av en kompis. "Har bjudit in er på ett event. Gå in på Jonas facebook och kolla".
Japp, hon visste att jag inte har någon facebook och att Jonas aldrig är inne på sin.
Sagt och gjort. Så i helgen ska vi alltså på något som kallas för "1000-milarservice för parrelationer". En temadag för par, typ. Föreläsningar om lite av varje, möjlighet till diskussion (hoppas jag). Det ser jag fram emot väldigt mycket, mest för att det låter roligt. Och såklart för att det kanske kan föra med sig lite förebyggande tips och tankar.

I morse innan jag hade blivit så pigg att jag ville stiga upp, tänkte jag lite på parrelationer. Har en person i min närhet som kämpar med det just nu (känner alltså bara den ena partern). Och jag tror att det är så otroligt vanligt att man kommer i en mindre eller större kris förr eller senare. Och vad har vi för verktyg och stöd utifrån att komma igenom kriser? --- verkar vara det dominerande, eftersom de flesta skiljer sig.

Då tänkte jag att vore det inte bra, om alla var tvungna att ha ett ämne i skolan som handlar om parrelationer? Eftersom de flesta problem kanske uppstår under några år, växer och gror och så står man där helt plötsligt och tycker att man inte känner varandra längre. Att man inte har något gemensamt längre, att man inte når in till varandra längre. Om alla fick lite kött på benen INNAN man går in i långvariga relationer... jag vet inte. Men kanske, kanske skulle några fler kunna identifiera och våga handskas med problemen i ett tidigare stadium.

Jag är otroligt glad att jag har en man som älskar mig. Och jag är medveten om att det inte finns någon relation som är som en hand i en handske, eller ett ånglok som bara tuffar på i all oändlighet. Men att få vara tillsammans med den man älskar är värt att försöka ta de duster och de svårigheter som kommer på vägen. Att ens tänka den tanken, är inte alls lätt. Det krävs mod och respekt för både sig själv och den andra och för livets toppar och dalar. För det kommer ALLTID att komma tider då det varken känns eller är fjäderlätt.

Jag är helt för detta med att prata mer om relationer, hur man ska handskas med problem i både kyrkan och i övriga samhället. Och framför allt mellan personer som känner varandra. Allt kan man prata om men nåde den som nämner något om att man inte har det så bra med sin partner. Den som faktiskt vill ha stöd, tips och hjälp.

lördag 3 november 2012

Alla helgons dag + Halloween

...är inte lika med sant nånstans!
Jag är nog ganska gammalmodig. När jag gick till jobbet i morse funderade jag lite. På den dag som är avsatt för att tänka på dom som är döda och hedra dom, tänker man bara på att gå ut och festa, utspökad till diverse lik-liknande varelser. Vari ligger tanken på de döda? Hittar inget annat än ett jippo, endast till för att tillfredsställa sitt eget behov av nöje och myspys och dödskallecupcakes. Däremot kan jag väl inte säga att jag är bättre själv på att hedra de avlidnas minne, men nu när jag har nämnt det kan jag i alla fall försöka tänka lite på det.

Som tur är slipper jag klä ut mig. Istället ska vi få bli bjudna på middag och träffa Elin och Simon.
Först ska jag jobba klart mina timmar. Gick ner på barnvagnscentralen en sväng efter lunchen (ligger i samma hus som mitt kontor) och köpte en Bola med pengar från vårt presentkort där. En Bola är tydligen ett halsband som låter så barnet hör det. Det sägs att barnet blir lugnt av att höra det upprepade gånger inne i och sedan utanför magen, men jag vet inte jag. Jag tycker att halsbandet var fint, om barnet känner sig tryggt av det så är det ju en bra bonus!