onsdag 30 januari 2013

Våffeldiss

Vad gör man när man vill glädja (sig själv och) sin make med nygräddade våfflor efter soppan, och maken "kanske" vill ha. Han "ska försöka äta mindre" och "har fyllt sin kvot idag"?
(efter en mycket sammanbiten lektion på hur man reagerar på en frus erbjudande om våfflor, gick han dock med på att ta en "våffelpaus" i tv-spelet).

Nej hujedamig!! Missförstå mig inte, jag älskar min man och har inte tänkt byta ut honom.
Men finns det nån därute som skulle säga: "JAA, våfflor, vad gott! Så fantastisk du är som fixar våfflor åt mig!!" ??

Kom gärna hit. Eller skicka en våffel-tanke till en stackars ensam våffel-frossare.

Det luktar bränd våffla. Better run.

lördag 19 januari 2013

Kön, krimskramsbutiker och en lördagskväll

Nu vet vi ju vad det blir för kön! Eller...? 
En dam på jobbet (som jag inte känner) kom fram och sa "det blir en pojke". Eller... fast, å andra sidan är det flera andra som har sagt "det blir en flicka". Det är intressant hur självsäkra alla vilt främmande personer verkar vara när de gör sina uttalanden. Och så är det intressant att hälften faktiskt måste ha fel. För det är nog inte både och. Intressant är också att folk säger "det blir.." när det i själva verket redan har varit bestämt sedan befruktningsögonblicket. Det vill säga, det ÄR en flicka eller en pojke i magen, precis just nu.

Det är både fascinerande och roligt hur rättframma människor kan vara när man är gravid. Otroligt många börjar prata, som man inte alls känner. Och det är dom som man aldrig har träffat som verkar inneha all fakta. Ingen av mina nära jobbarkompisar har gjort något självsäkert uttalande vad gäller kön exempelvis. De inser precis som jag att det faktiskt är 50/50 hur det egentligen står till. Men jag är bara glad att ha ett ingångsämne, det är som sagt roligt att kunna prata med personer som man inte känner!

En helt annan sak som jag reflekterade över på väg hem från jobbet häromdagen:
 
"Ord och ton - bok- och musikhandel" 

(på Allégatan i Borås) har felskyltat på dörren. Om beskrivningen skulle spegla butiksinnehållet: 

"Ord och ton - inredning och annat svammel med några undanskuffade böcker längst in, och en eller två Carola-CD-skivor". 

Smycken har de också, förresten. Jag köpte en ring där en gång.

Det är alltså från början en bok- och musikhandel med kristet budskap, men verkar ha förvandlats till nåt helt annat... shabby-chic leder dig på rätta vägar i livet? Eller, typ, ja. Det märks kanske vilket fan jag är av det. Inte så stort alls. And this is why:
Hungrar Boråsare efter fler toaskyltar med "carpe diem"? Då behöver de bara gå några meter för att hitta det, bland de massvis andra inredningsbutiker i stan/knalleland. Hungrar de däremot efter ledning och hjälp, kanske efter att hitta Gud? Ja då får de se sig om i stjärnorna, för i Borås verkar det vara fattigt på sådant i affärsverksamheterna.

Snart ska jag ut i skogen till Hökared för att spendera en stund med mina vänner Anna, Gunnar och Simon. Jonas ska spendera en kväll/natt med sina vänner Mattias, Arta och Carl. Nänä, inbilla er inget nu! Det är alltså tv-spel som gäller... och matlagning, om jag förstår det rätt så har de utvecklat sina tv-spelskvällar till att inkludera även lagad (!) mat. Trevligt!

Hoppas ni får en välsignad lördagskväll!

måndag 14 januari 2013

Sista etappen (uppförsbacken)

På väg hem från jobbet idag dagdrömde jag lite om hur det skulle vara om förlossningen skulle sätta igång idag. Otroligt skönt, kändes det som. Äntligen. Det var nästan som att jag kände hur värkarna satte igång. Det dröjde inte länge dock innan jag insåg att; nej. Det är 6 veckor kvar. Minst. Det är inga värkar, det är bara foglossning, eller bäckensmärtor som de tydligen kallas nuförtiden.

Även om jag har relativt länge kvar, så börjar jag förstå dom som radar upp sina krämpor och bara längtar tills barnet ska komma. En sak har jag bestämt mig för, och det är att inte rada upp några krämpor. Roligare inlägg kan man läsa. Men en viss förståelse kan jag ha, för det ska jag inte sticka under stol med att det blir tuffare att orka med vardagen såhär mot slutet. Man får helt enkelt lära sig att säga NEJ. (Till sig själv). Nej, Hanna, nu lämnar du resten till Jonas och så tar du något att äta och så sätter du dig ner. Därav nuvarande soffposition.

Jobbet verkar bli i ett lagom tempo, som det ser ut nu. Håller alla tummar och näbbar och klor för att mina kära patienter ska hålla sig friska och hela. Och helst att inget ska krångla. Blir det som jag hoppas är det inte bara överkomligt utan ROLIGT att jobba också.

Kvällarna, de består mycket av att äntligen få äta middag och sedan däcka i soffan resten av kvällen till någon TV-serie. Och det är inget annat i världen som jag längtar efter heller...
TV-serie: just nu är det Arrow. Helt OK underhållning tycker jag.

Nu är maten nästan klar. Väntar in Jonas och sen ska vi banne mig äta. Om det får vänta på sig, så förvandlas jag till en grottmänniska med långa klor (om man ska tolka Jonas illustration av det hela). Passa er för Hanna innan mat! Men efter maten blir jag lugn och go som ett lamm igen, det är rätt skönt för båda två av oss faktiskt. Alla tre - bebisen blir alltid så himla nöjd och glad också.

onsdag 9 januari 2013

2,3 kilometer

Är längden på sträckan från mitt hem till mitt jobb. Det brukar ta 25 minuter att gå, när jag är i mitt habitualtillstånd (det vill säga icke-gravid). Nu tar det dock säkert minst 35 minuter. Men det är desto skönare när man väl är hemma!

Andra siffror i mitt (våra) liv just nu: 24 300. Hade ju varit grymt kul om det var inkommande pengar. Tyvärr är det tvärtom.

Men trots detta så tar inget bort glädjen av nr 28. Den sista dagen i februari månad. Eller snarare vilka förväntningar vi har på det datumet. De flesta fattar nog, men jag vill ändå säga att det inte är någon liten grej som förväntas inträffa då! Typ det största som har hänt i världshistorien, tror jag. Minst.

måndag 7 januari 2013

Lång dag

Trött, trött... Jobbat 10 timmar idag, dåliga nyheter efter jobbet. Är nu, kl 20:42, klar med disken och annat och kan slappna av. Om en timma är det dags att sova igen.

Pust. Nu ringer jag mamma. Det är inte lätt att leva - och man blir inte direkt lättare av att vara gravid.
(Känner ni självömkan som ligger i luften? Frågan om ens Carolas avgrundsvrål skulle hjälpa. Fast hon berör å andra sidan mest självmedömkan...)