måndag 25 mars 2013

Vardagen just nu

jag skriver i detta nu med en hAND, EFTERSOM DEN ANDRA håller i Miriam. Mjölkstockningen är över. Vi är dock fortsatt trötta eftersom hon fortfarande tar fel på vad som är dag respektive natt. Detta innebär att vi avlöser varandra i sovpass/amma/vARA SOCIAL med Miriam på natten. Detta är mågot som vi hoppas ska gå över förr eller senare och helst förr.

Miriam verkar dock må bra sånär som på lite magknip mellan måltuderna. Så när ni ber för oss nu är det främst föräldrarnas ork och humör som vi uppskattar förbön för.
På återseende!

tisdag 19 mars 2013

Mindre lyckat...

är hög feber och mjölkstas (som det tydligen heter). :(
Haha, där sprack idyllen! Men allt har ju gått så bra hittills, nån motgång ska man väl ha. :)
Jonas sitter och spelar tv-spel med lillflickan i bärsjalen. Jag försöker få i mig lite soppa och macka. 38,7 grader när man har tagit Panodil är inte roligt. Uttråkad blir man också. Jag ser det som min stora uppgift att amma. Resten, bokstavligt, tar Jonas hand om. Tur att man har en så bra man som dessutom är frisk och orkar fixa och dona! Trots mycket vakenhet på nätterna.

Det var en liten uppdatering om vad som händer för tillfället. Jag har börjat med penicillin idag så jag tror att det kommer ge med sig snart.

söndag 17 mars 2013

Nåt som blev väldigt lyckat

är att hon äntligen kom ut, våran dotter!
Förlossningen gick bra. Det mesta har gått över förväntan. Ville bara skriva en uppdatering på bloggen för er som inte vet ännu. Och så ni får en bild eller två, såklart. (Det blev fyra till slut...)

Nätterna är långa och vi är lite slitna. Vi är helt tagna av hennes skönhet och nu försöker vi fatta vad som har hänt, samtidigt som vi inte riktigt vågar tro på att hon är här för att stanna. Och att hon är våran, bara våran.
Håll till godo.





Ps. Gissningstävlingen: ingen hade helt rätt, vilket var väntat. Faktum är att ingen var i närheten varken när det gällde datum eller vikt/längd. Några hade prickat in att det blev en flicka. Får återkomma om vem som är närmast, det blir en kluring att räkna ut det... ds.

lördag 9 mars 2013

Lyckad/misslyckad?

Ibland tänker man i termer av att lyckas eller misslyckas. Det sitter inpräntat i oss. Att man till varje pris vill se till att lyckas, och inte det motsatta.
Vad som egentligen innebär ett misslyckande, det är godtyckligt. Det är inte väl avvägt på en vetenskaplig våg. Det är en känsla; något mer irrationellt får man leta efter. Men det är något som är väldigt obekvämt och ofta smärtsamt att tänka på.

Tur att det ofta räcker med att någon människa i omgivningen säger något som strider mot de irrationella tankarna, för att de ska skingras. Men sen kommer de tillbaka igen. Det tar tid att bli av med tänket. För som jag sa är detta med lyckas/misslyckas något som sitter inpräntat djupt.
Jag tycker mig se detta mönster hos väldigt många, kanske framför allt av det kvinnliga könet. Ett arv och en miljö som inte direkt är något att glädjas åt.

Igångsättning. Ett ord som tidigare har inneburit en medicinsk term, en självklar handling som följer på att en förlossning helt enkelt inte har satt igång ordentligt på naturlig väg. Ingenting som mamman hade kunnat göra något för att förhindra. Ett ord som nu är värdeladdat och innehåller en hel del deppigt misslyckande. Hur kunde det svänga bara på en dag, dagen då jag fick en tid inbokad och insåg att jag kanske kommer att genomgå detta?
Nu blev det helt plötsligt ett kvitto på att kroppen är inkompetent, att den inte fixar det som de flesta andra fixar.

Men, igångsättning. Det borde ju egentligen innehålla ett enda stort, rafflande lyckande? För hur lyckat är inte det, att en väntan äntligen är över. Att man får träffa sitt barn.

Visst är det märkligt hur dessa begrepp, lyckande/misslyckande, är så centrala när de oftast inte har någon betydelse i verkliga livet! (Alltså, med ett nyktert tänkande: Klart att ingen skulle säga upp vänskapen med någon för att den personen blev igångsatt. Klart att igångsättning och att inte bli igångsatt är ett orealistiskt krav på ett lyckat liv. Och så vidare, och så vidare...)

fredag 8 mars 2013

Nehej, nope, njet

Inget barn än.
I'll be in touch.

Dagens uppmuntran: Filipperbrevet 4:13.

"Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft."

onsdag 6 mars 2013

Stilla betraktelser

Lina, du som inte trodde på din egen gissning. Nu är du närmast vad gäller datumet.
Faktum är att ingen gissade rätt på datum, kan vi konstatera redan nu! Eftersom att det har gått 6 dagar över tiden, och Lina som gissade senast hade 5 mars som datum. Spännande, spännande.

Tänker på en dam som jag träffade i en icke-nämnd kyrka i januari. Har sett henne ett par gånger eftersom jag sjungit i kyrkan då och då. När hon såg min mage frågade hon hur länge det var kvar. Eller snarare, påstod att det inte var länge kvar. "Det är fem veckor", svarade jag. Då replikerade hon självsäkert: "det där är minsann inga fem veckor, det ser jag! Vilken jättestor mage!"
Men TJI FICK HON! Det blev visst fem veckor, och mer därtill, för nu har det strax gått 6 veckor sedan dess.

Något ska man väl ha att triumfera med när man egentligen bara vill att det ska vara över och det andra ska börja. Som till exempel fräcka tanter som uttalar sig om ens kropp, i tron att hon vet bättre än jag själv, och sedan har totalt fel. Ha!

Nu ska tvätten hängas och sen ska maten handlas, för nån gång i detta århundrade ska banne mig barn födas! (inte för att det där med tvätt och handling hjälper egentligen... men man måste ju ha mål här i livet.)

tisdag 5 mars 2013

Ännu en dag i ingenmansland

Idag har jag en orolig mage och ett oroligt sinne, börjar nästan gråta av frustration när jag lyckas svepa ner morgonrockens skärp i filen. Är fast besluten att gå en rejäl (för att vara i det här tillståndet) promenad, när Panodilen bara har börjat verka så att jag vaknar och huvudvärken, och kanske illamåendet, släpper. På ett sätt vill jag inte att magen ska ordna upp sig, men det hjälper ju inte att vara illamående så länge man inte har regelbundna värkar...

Ibland tänker jag på hur sjutton jag ska göra när våran bebis har kommit. Vad gör man och hur vet man att det blir rätt? Tänk om jag inte är kapabel till... till nånting? Därför blev jag väldigt glad igår kväll när jag kom över en gammal goding, en låt som tidigare har hjälpt mig att slappna av. Budskapet är så fantastiskt skönt.

Folk har ju blivit föräldrar i alla tider, eller hur? Så varför skulle jag tillhöra bottenskrapet?



söndag 3 mars 2013

Nej, nix och icke sa nicke

är svaret på frågan. Inget barn än, inte utanför den här magen i alla fall...

Ja, såklart: Johan Olsson förtjänar all hyllning för sitt guld idag! 
Och det gör även alla tappra människor som har gett sig ut i Vasaloppet. Själv har jag tittat på, fortfarande laddandes inför mitt eget kommande lopp. Men å, vilket fint väder det har varit idag, jag längtar verkligen tills jag själv orkar ge mig ut i skidspåren! Nästa år, det vill säga...

Johan Olsson med dottern i famnen.

Jag säger godnatt och tar mig an ett av de korsord som jag har fyndat i Borås-kuriren och Xtra Borås.