tisdag 5 mars 2013

Ännu en dag i ingenmansland

Idag har jag en orolig mage och ett oroligt sinne, börjar nästan gråta av frustration när jag lyckas svepa ner morgonrockens skärp i filen. Är fast besluten att gå en rejäl (för att vara i det här tillståndet) promenad, när Panodilen bara har börjat verka så att jag vaknar och huvudvärken, och kanske illamåendet, släpper. På ett sätt vill jag inte att magen ska ordna upp sig, men det hjälper ju inte att vara illamående så länge man inte har regelbundna värkar...

Ibland tänker jag på hur sjutton jag ska göra när våran bebis har kommit. Vad gör man och hur vet man att det blir rätt? Tänk om jag inte är kapabel till... till nånting? Därför blev jag väldigt glad igår kväll när jag kom över en gammal goding, en låt som tidigare har hjälpt mig att slappna av. Budskapet är så fantastiskt skönt.

Folk har ju blivit föräldrar i alla tider, eller hur? Så varför skulle jag tillhöra bottenskrapet?



1 kommentar:

  1. Åh stackare! Fint folk kommer sent, du vet... :)

    SvaraRadera