lördag 21 december 2013

Jag undrar

hur det är möjligt att det strilar regn från skyn oavbrutet i en hel månad. Som dessutom heter december.
Nope, har inga förhoppningar om att det ska sluta. För YR ger inte direkt några lovande prognoser.

När man verkligen behöver börja motionera/träna mer, så är det inte det roligaste läget kan jag säga! Och så en förkylning på det. Och en sjuk och skruttig dotter också. Nä, mindre seg har jag känt mig i mitt liv. Nu är det segare än lååångkokt kola här.

Julaftons ankomst välkomnar jag med ÖPPNA ARMAR.
Glad 4:e advent önskar jag er i alla fall!

Känslan.

torsdag 12 december 2013

Daltning på g?

De flesta jag känner med barn i samma ålder har slutat amma vid det här laget. Miriam är nu 9 månader och vi ammar fortfarande på dagarna. Inte mycket, men vi har kvar det. Till glädje för både mig och M. När Miriam ska sova på kvällarna ligger jag eller Jonas i sängen bredvid och håller hennes hand tills hon somnar. Det tar ganska mycket tid, oftast minst en halvtimme. Ibland när jag berättar för folk att jag fortfarande ammar, så blir jag nästan lite generad. Det kan vara därför att de som frågar formulerar sig "men du har slutat amma nu eller?". Som att det vore normen. Och visst, det kanske är så att de flesta inte ammar längre vid 9 månader.

Ibland tänker jag för mig själv: daltar vi med våran dotter? Borde vi kanske istället sluta upp med såna fjanterier som amning och att söva sin dotter, och istället lägga ner henne och bara gå ut ur rummet? Låta henne bli lite mera självständig?

Men sen tänker jag på Miriam. Hon som älskar att nypas i ansiktet och överallt annars. Hon som alltid vill upp i famnen och kramas när man tittar på henne. Hon som borrar in naglarna så djupt i min arm att jag måste bita mig i tungan för att inte skrika AJ. Hon som inte alls förstår varför mamma går ut ur rummet, att inte alls är för att lämna henne. Hon som är en väldigt go men också reserverad liten tjej, som behöver närheten och tryggheten till sina föräldrar. Och som faktiskt inte har levt längre i denna världen än 9 månader.

Nej, är det någon gång man ska få vara liten är det väl när man faktiskt är liten. Speciellt om man tydligt visar att man har behovet av att vara nära. Och som tur är, så vet man ju att närhet och anknytning till föräldrarna är det viktigaste för att senare i livet må bra och bli en stabil människa. Och då känner jag såhär: att bli självständig, det hinner vi med att lära henne senare, när hon har lite bättre nytta av det också.

(Och med detta vill jag inte säga att vårt sätt att vara är det bästa, för alla barn och alla föräldrar är olika och har olika behov. Detta fungerar dock bäst för oss.)

Dagens fundering

Undrar hur många av dom som dött en för tidig död på grund av "för mycket av det goda" skulle ångra sig och leva annorlunda om de fick börja om? Och med "det goda" menar jag sånt som man njuter av för stunden men inte i längden, framför allt onyttig mat och för lite motion.

Det är ju många som säger att de hellre dör för tidigt än att ge upp det som de vill njuta av här i livet. Det är ju svårt att göra studier på det, men det vore intressant att veta. Hur värt är det egentligen att vara för tillbakalutad?

måndag 9 december 2013

Två plus två

Två deppiga:


  • YR visar plusgrader i Borås så långt som 10-dagarsprognosen sträcker sig.
  • Idag lyckades jag sitta framför datorn hela Miriams eftermiddagssovning. Förgäves, inget intressant läste jag. Jag som bara skulle kolla facebook, lite snabbt...

Två upplyftande:

  • Det är snart jul och mycket kul att se fram emot.
  • Vi har dadlar och clementiner hemma.

fredag 6 december 2013

Mammaledighetsaction

Har inget direkt jättevettigt att skriva. Så jag delar med mig av tre av dagens "händelser"... (ni vet, när man är mammaledig får man njuta av den spänning man får.)

Nummer ett: Jag får tydligen mardrömmar av kyrkans mamma-pappa-barn-grupp. Jag är ganska säker på att det härleder från i onsdags när vi hade det stora havet (blått tyg) med alla (plast)fiskarna på. När vi gungade havet så åkte en stor fisk upp i luften och var jättenära att kraschlanda i Miriams huvud, men jag räddade henne i sista sekunden. Inatt drömde jag att jag var i ett rum med två stora akvarier efter väggarna, fullproppade med akvariefiskar i olika färger och former. Men det var nåt speciellt med dom där fiskarna. Dom var farliga, riktigt livsfarliga och aggressiva. Jag och någon mer (okänd) skulle släppa ut dom av den anledningen. Men nåt gick snett, så de började hoppa ut och anfalla. Fiskarna var som små onda mini-demoner och jag var livrädd för dom.
Den där händelsen i onsdags satte tydligen djupa spår... Nåja, nu är det ju bearbetat i alla fall! ;)

Nummer två: Miriam är i en mammig/gnällig period sedan igår. Jag var dum och erbjöd mig att ha henne inatt, skulle jag aldrig ha gjort. Hon sov sämre än hon har gjort på länge. Både jag och Jonas likaså.
Hur som helst så är hon väldigt mån om att få klamra sig fast vid mig, speciellt när hon ska somna, och hon är inte direkt varsam heller. Så för en liten stund sedan gav hon mig näsblod. Japp, hon körde in tummen jättehårt rakt in i näsborren. Stackarn, hon har nog lite ont i tänderna... och stackars mig också litegrann!

Nummer tre: En björk blåste ner på våran tomt inatt, bara någon ynka meter från huset.

För övrigt... så önskar jag er en härlig och glad andra advent!

måndag 2 december 2013

Mina senaste tankar om kärlek och relationer

Häromdagen satt jag i baksätet på en bil. Tittade upp och såg mig själv i backspegeln. Började då fundera på om jag ser annorlunda ut nu när jag är mamma jämfört med förut. (Numera delar jag in mitt liv i två delar; innan M och efter M.)
Jag tyckte kanske att jag såg lite, lite annorlunda ut. Det har delvis naturliga orsaker, och har inte bara att göra med att jag har blivit mamma. Men i övrigt syntes ingen förändring. Har jag egentligen förändrats sedan Miriam kom?

Det jag kom fram till är en enda sak.
Jag har fått en ny glädje i hjärtat.

Att bli mamma har för mig varit en känslomässig resa som bäst kan liknas med att bli förälskad. Ja, för den har egentligen ingen rim och reson, den kärleken som jag känner. Vilket är typiskt när man är kär. Sedan Miriam kom är det som att jag har fått så fruktansvärt mycket att förlora. Att läsa om andras barns missöden, det klarar jag inte. Den smärtan, när Miriam dyker upp i fantasin istället för det hemska exemplet från någon annans verklighet, den förstår inga gränser. Därför lägger jag bara ett lock på tankarna när jag hör om sånt.

Jag har gjort några antaganden. Och de är att jag förmodligen inte kommer att känna samma sprudlande kärlek till Miriam när hon är i 1. treårstrotsen eller 2. tonårstrotsen. (Om hon nu hamnar i några trotsar.)  Eller vid andra tillfällen då vi helt enkelt inte är på samma nivå. 

Men då hoppas jag verkligen att jag kan agera utifrån det jag vet: att kärlek inte bara handlar om känslor. 

Det handlar minst lika mycket om vilja och handling.
Och på lite vilja kommer man ju långt, eller hur? Tänk då hur långt man ska komma på massvis med vilja!
Sen behövs förstås fler saker också. Förutom en förmåga att lära sig, ta hjälp och kämpa, behövs också sånt som är essentiellt i en relation. De saker jag har kommit fram till hittills är:
  • Tålamod
  • Humor
  • Att prata
  • Att ge och ta emot förlåtelse
  • Närhet
Det kan nog bli bra det här.
Vad tycker och tror ni är viktigt i (långvariga) relationer? Dela med er vettja!