fredag 28 mars 2014

Fasta och livspussel

Jag gillar fastan skarpt, det vill säga den goda tanken med fastan. Har länge önskat mig att fasta, men tyvärr har jag gett upp redan innan någon form av uppstart, eller ens idé. Anledningen: jag har en nästintill obefintlig disciplin när det gäller att skapa nya vanor (m.a.o. att behålla dom.)
Fasta har för mig känts som ännu ett måste, ytterligare något att behöva lyckas med. Något i stil med dieter, träningsprogram.

Efter att ha pratat lite med en vän igår så har jag kommit i underfund med att det är precis tvärtom. 
Fasta är att inte behöva. Fasta är att misslyckas (i världens ögon). 

Varför är det eftersträvansvärt att ha ett avancerat livspussel? Varför är det hög status på att ha ett fullt schema men ändå "hinna med familjen"? Hur kan vi vara så lättlurade att vi tror att vi är oumbärliga och att livet inte behöver prioriteras? Jag ändrar mig; hur kan JAG vara så naiv och lättlurad? Har tydligen inbillat mig att det är sunt, uppbyggligt och hälsofrämjande att göra allt som faller mig in. Sanningen: det splittrar, det uttröttar, det distraherar från det som är viktigt, från kärnan. (Jag är ingen ungdom längre?)

Mitt nya motto får nog bli att välja ut några få saker att satsa på här i livet. Och då menar jag verkligen FÅ.
De saker jag har kommit fram till är essentiella för mig och andra i min närhet (för livet handlar trots allt inte bara om mig) utan inbördes ordning:

  • Jobba
  • Leva med och för familjen (dotter, make och den närmast runtomkring)
  • Leva med och för Gud
  • Ta hand min kropp, insidan och utsidan

Det låter så enkelt och genialt. Strävan är att göra saker och ting just enkla och okomplicerade. Men här är vad som sätter käppar i hjulet; arvet, miljön, den tid vi lever i och det faktum att jag är kvinna. Livet är allt annat än enkelt;

det är både detaljer (matplanering, välja gardiner, hålla ordning på barnkläderna, göra inspirerande saker osv. osv. osv.) och helhet (se till att familjen mår bra, att förhållandet mår bra, att dottern mår bra, att jag mår bra, att kompisarna mår bra, att församlingen mår bra och även arbetskamraterna och chefen + alla andra jag stöter på här i livet). Det, mina vänner, är ingen lätt börda. Hur man kan skaka av sig den outtalade normen att ha ansvar för precis allt, det är jag i process med att fundera ut. Någon som har ett tips? tages tacksamt emot! (observera att jag inte klandrar någon speciell person förutom mig själv för detta.) Det är väldigt intressant att jag lyckas känna mig stressad när jag är mammaledig. (Mammaledig är också ett ord som kan diskuteras, men inte just nu.)

Tillbaka till fastan.
Min uppgift denna fasta blir utan tvekan följande: En fasta från att ta på sig och planera in sånt som inte är absolut nödvändigt eller ingår i punkterna ovan. Nu är det på pränt, nu är det bara att köra. Eller ja, att inte köra...

Det har underligen gett sig (som Jonas 5 år skulle ha sagt) att det jag just nämnde är det bästa för mig, min nära och min tro. Det är att misslyckas med att vara "den fullt aktiva kvinnan som ändå har tid för familjen" (för det finns ingen sån). Jag tror också att det ärar Gud och vänder mig mer emot honom.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar