torsdag 10 april 2014

Trots, lydnad och sånt.

Det är min fasta åsikt att barn behöver lära sig att respektera sina föräldrar och ja, helt enkelt lyda. Inte för att man ska hålla barnen i någon slags principiell tvångströja, men för att de ska få gåvan att senare själv kunna göra egna val och lita på dom. Dessutom därför att de är i ett beroende av vägledning. Att låta sina barn äta glass till frukost är inte kärlek. Det är att göra dom en stor otjänst på kort och lång sikt.

Men hur sjutton gör man då? Jag vet inte. Mitt barn, Miriam Larsson, nyligen ettåring, har bara börjat visa sina trots-tendenser. Hon blir arg oftare och oftare, men än så länge är det bara charmigt. Men det har lett till att jag funderar en hel del på detta med att lära barn att lyda. Dessutom känner jag på mig att den här tjejens humör kommer att bli en utmaning, med tanke på hennes vilje-uppvisningar.
Ja, jag vet att jag inte har någon som helst erfarenhet av en riktigt trotsig två- eller treåring. Men jag gillar att i alla fall ha idéer i mitt huvud av hur jag ska tackla det som säkert komma skall... Så; here goes:

Mina funderingar i punktform och flytande text samtidigt
  • Det är nog lätt att hamna i arg-cirkeln, att vara arg nästan hela tiden och låta arg så fort ens barn gör något fel. Det man egentligen visar för barnet då är att man är osäker och otrygg själv. Problemet blir väl då att barnet tror, genom mammans/pappans signaler om detta, att det är farligt att trotsa. Och så blir det bara en ond cirkel av ångest, istället för helt vanlig ilska och trotsighet. Barnen är ju otroligt vassa på att känna av mammas eller pappas tillstånd, de har s.k. radardetektrar som min mor en gång uttryckte det.
  • Om föräldern istället är lugn och glad i sig själv, det vill säga att man VET OM att det inte är något hotfullt eller farligt att barnet skriker, slåss, trotsar osv., så kan det bli annorlunda. Jag tror man måste skilja på dessa två: det är normalt att barnet är argt och trotsigt, men: det är otroligt jobbigt att lyssna på.
    Det senare går ju inte att göra något åt. Det är nog bara att finna sig i att man har ett barn som trotsar och protesterar. Det är ju en process som alla måste gå igenom för att utveckla sin identitet. Det är nog bara att omfamna den tanken att det är skitjobbigt att ha barn vissa perioder. Barnen måste få en chans att lära sig, de kan inte bara kunna lyda direkt. Det tar tid. Jag tänker att om man tänker så, så kanske det är lite lättare att behålla sin frustration inom sig och vara lite mera harmonisk inför sitt barn.
  • Vi diskuterar alldeles för mycket med våra barn. Om man vill att ett nej ska vara ett nej, så kan man inte börja ha överläggningar. Det räcker med att ha sagt nej och förklarat varför. Man har ingen skyldighet som förälder att hålla på och diskutera fram och tillbaka. Klart att barnet kommer med argument och förslag, men jag tror inte att det är taskigt eller kyligt på något sätt att inte bemöta barnens argument. Man visar kärlek genom att låta nejet vara ett nej. 
  • Jag tror att det är bra att försöka hålla sig för skratt.  Att bli skrattad åt är nedsättande och förolämpande och kan ge en känsla av att man är fel. Därför att om någon skrattar åt mig så är jag inte värd att tas på allvar. Så även om man tycker att det är underhållande, så tror jag att det är bäst att behålla det inom sig.
  • Jag kommer att välja mina nej med omsorg... har jag för många nej så är jag rädd att inte orka med. Dessutom tror jag att barnet blir gladare om det inte hela tiden får höra, nej, sluta, inte. Och så vidare.
    Igår till exempel så började Miriam plocka upp sina ärtor och metodiskt släppa ner dom på golvet, en och en. Hon såg så finurlig ut att jag började asgarva mitt i mitt nej... så blev det ett ärtkrig av det hela istället. Mycket trevligare än nejsägarstund. Dessutom har värre saker hänt än att ärtor faller till golvet. Torka golvet måste man ju göra i alla fall...
Jag har en hel del att lära, det ska bli spännande!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar