tisdag 6 maj 2014

Mitt rikedomsdilemma

Alltså, det här med rikedom och fattigdom. Det flyger runt tankar i mitt huvud om det mest hela tiden nu. Som bekant så har vi en hel del tiggare från Rumänien här i Sverige för tillfället. I Borås är det väldigt påtagligt, vet inte hur det är i andra städer (Piteå?). Hur som helst så har jag pratat lite med en kvinna från Rumänien.
Vi har försökt prata med varandra men det har varit så nära omöjligt man kan komma. Hon kan ingen engelska. Har testat google translate, men hon kunde varken läsa eller skriva. Provade röstfunktionen, och jag lyckades fråga henne vissa saker men andra var helt omöjligt. 
Men jag greppade det faktum att hon och hennes man har fyra barn som de inte kan försörja eftersom de inte har råd med utbildning och inte får några jobb. Hennes son är/var sjuk och de har inte råd med sjukvård. De är ifrån sina barn länge, länge för att tigga ihop lite pengar i Sverige.

Jag känner mig skyldig när jag har pratat med henne, när jag går tillbaka till min fina, nytvättade bil som vi har lagt ut en hel massa pengar på. Skulle vi sälja den och köpa en skruttigare bil så skulle jag kunna jämna ut orättvisan lite, lite om vi gav överflödet till kvinnan från Rumänien. Jag skulle dock inte, med mina resurser, kunna förändra hela hennes situation. Visst finns det en hel del mer som vi skulle kunna skära ner på, man skulle kunna leva lite som Underbaraclara förespråkar. Jag kan inte lura mig själv - jag har mycket mer än vad jag per definition behöver. Och det går inte bara ut över andra människor, även miljön tar stryk av överkonsumtion.

Vems fel är det att dessa människor är fattiga? I det här fallet tror jag på Rumäniens styre, och inte att vi i Sverige är så rika. De har fördelat sina resurser fel, de låter romerna leva i misär. Det är väl ett konstaterat faktum. Ok, så det är påtryckningar på Rumäniens regering som gäller. Tja, jag kan ju alltid skicka ett brev till Rumäniens ansvariga minister. Och jag kan rösta på ett parti i Sverige som vill verka för den frågan i EU.
Till syvende sist så känner jag mig dock maktlös. Hela mitt inre kommer i kaos när jag har fått ta del av en rumänsk, fattig kvinnas liv och jag sitter och funderar hela dagen. Miriam undrar varför jag är så borta... Och nej, jag känner mig inte redo att sälja allt jag äger. Att sluta jobba, vara självförsörjande och ha hönor. (Hönor kan man dock ha ändå... Hobbyhönor är ju rätt populärt nu!) Jag är inte redo att förändra mitt liv så radikalt, för jag vill ju att Miriam ska ha ett gott liv också!

Ja, maktlös är ordet. Känner inte alls att jag har lugn och ro i mitt inre över det här. För jag vet ju att jag inte är ett dugg bättre och mer värd än de där romerna, som har fått den sämsta lotten i livet man kan tänka sig. Så varför ska jag få fortsätta ha det så bra?

(Ja, jag blir jätteglad över kommentarer på det här!)

5 kommentarer:

  1. Okej, då kommenterar jag lite snabbt :) Håller med om att det är svårt att möta fattigdom och orättvisor på nära håll. Men jag tänker att eftersom vårt välstånd inte orsakar att just rumänska romer är fattiga, så är det väl inget fel med att du får fortsätta ha det bra! Frågan är väl snarare varför de ska behöva ha det så dåligt? Vet du någon hjälporganisation som jobbar långsiktigt med att förändra romernas situation? Hinner inte skriva mer, men önskar att du hittar ett bra sätt att hjälpa till på så att du får känna mer frid över det här! Kramar

    SvaraRadera
  2. Såklart jättesvårt. Det finns en massa saker att säga om fattigdomens orsaker, men om jag förstår dig rätt är dina funderingar på ett personligt plan. Och då tror jag det gäller att börja i det lilla, att utmana sig själv. Prata mer med kvinnan, kanske vågar du fråga vad hon behöver just idag. Och kanske kan du, om du vill, avstå en fika på stan istället för eran bil. Jag är säker att Miriam får ett gott liv, om inte ännu godare, om du fortsätter tänka på och prata om och med de marginaliserade. Även om de orättvisa strukturernaa kvarstår kan vi visa medmänslighet genom nåt så enkelt som ett samtal.

    SvaraRadera
  3. Vi lyckades kommunicera oss fram till att hon ville ha en tjockare filt att dra över sig på natten. Hon fick ett täcke av mig. Men det jobbiga var att se hennes ögon när hon hade fått det. Sorgen och önskan om hjälp i form av pengar kvarstod.
    Trots att det lilla i pengar, lite mat från affären och täcket som hon fick av mig så känner jag mig ändå lite nöjd med att ha brytt mig. Nästa gång får utmaningen förhoppningsvis bli större!

    SvaraRadera
  4. Fint!

    Pratade med Tariku om detta, han är ju rätt erfaren när det kommer till hemlösa och tiggare. Hans råd är alltid att ge av sin tid och uppmärksamhet. Att bygga tillit genom att säga något så enkelt som "jag kommer igen på tisdag kl 10" och faktiskt göra det. Även om personen har ekonomiska behov har den också många andra...

    Jag tror också att det är bra att öva sig i detta - precis som du gjort. Att gå över sina egna gränser ibland. Stor kram!

    SvaraRadera
  5. Tack Elin!! Jag tar till mig Tarikus råd! (roligt att han sa just det, vi har precis stämt träff på måndag kl 16. Hoppas jag... om kommunikationen funkade, det återstår att se.) Kramar!

    SvaraRadera