tisdag 15 juli 2014

Mitt Pite

Det är sommar nu. Det börjar bli längesedan jag träffade vissa av mina kära i familjen där uppe. Och som vanligt, som sker nästan varje år, så kommer längtan. Behöver få ge lite uttryck för detta och som vanligt så passar mig skriften väldigt bra.

Mitt Piteå är först och främst FAMILJ. Året runt är det goda middagar med gormet-efterrätter tillsammans, där Linas matidéer ligger i framkant. Det är spontana get-together som någon drar ihop. Sommartid är det sommarkvällar med solnedgångar som aldrig tar slut på en altan, eller i en soffa framför en film. Det är våfflor på Kalahatten. Det är utflykt till Storforsen. Det är härliga sommardagar med bad, grill och frisbee i vårt älskade Yttersta. Det är bergsbestigning på Snöberget. Det är farmors palt, och hennes värmande skratt och oeftergivliga optimism. Det är fjantiga konflikter rörande småsaker, och långa diskussioner. Loppis i badhusparken. Det är givande samtal och förbön. Det är den starka muren av skydd som bara den sociala gemenskapen kan ge. Det är söndagsgudstjänst och kyrkfika. Det är pappas fantastiska lösningar på praktiska problem. Med mera, med mera.

Det är avskalat men suveränt.
När jag växte upp, var det mesta ganska enkelt. Inga bevandrande kulturutflykter behövdes. Ingen fördjupning i dussintals intressen, teknikprylar eller lyxkonsumtion.
Det räckte med att göra eld i kaminen och dricka en kopp kaffe, i sällskap med någon eller i ensamhet.
Däri ligger kanske något som vissa skulle kalla för avsaknad av entreprenörskap. Jag skulle kalla det för avskalat men suveränt. Mitt Pite.
(... som självklart är väldigt präglad av just den familj jag är uppväxt i!)

Fäller en tår av sorg. Djupt inne så älskar jag dig, Piteå.

tisdag 8 juli 2014

Rättfärdighet!! Jag skulle nog inte bli vald till statsminister, men...

...det gör inget. Vill ändå skriva lite om något som jag brinner för.

Först: lite om mig.
När jag blir gammal kommer jag bli en surtant. Jag kan irritera mig i trafiken, folk gör ju fel fastän det är LÄTT att göra rätt, och fastän de måste veta vad som är rätt. Jag blir tokig på sånt. Samma sak när jag ser vuxna människor skräpa ner naturen. Så idiotiskt, just för att folk VET att det är fel. Ändå kan de inte förmå sig att vänta på en sopkorg (oftast några meter/en halv minut). En gång när jag var ute och sprang var det någon som hade spritt vuxenblöjor (oanvända) över hela Döbelnsgatan. Jag kunde inte med detta, så det blev ett kryssande över vägen för att plocka upp alltihopa. En riktig surtant, nåt som jag kanske redan är.

Rätt och fel har alltid funnits som parametrar inom mig, där det alltid har känts bäst att göra det rätta. Min käre far är också av den sorten, möjligtvis kommer generna därifrån.
Har alltid haft svårt för vita lögner. När jag blev vuxen i bussvärlden så kunde jag aldrig ljuga och säga "barnbiljett". 
När jag gör något som jag vet är fel, så känner jag mig som en total bluff. (Det betyder inte alls att jag aldrig gör fel/aldrig ljuger. Dessutom, i gengäld så kan jag vara exempelvis klumpig eller brutalt ärlig. Japp, sån är jag.)

Det här med att vara en person med känsla för rätt och fel, är nåt som man kan känna sig lite löjlig för. Let's face it, det är inga coola egenskaper. Det går inte hem i varken vänskapskretsen eller i samhället i stort.
Har kommit i underfund med att om jag ska älska mig själv, så måste jag älska hela mig och inte bara bitar. Mina egenskaper involverar rättfärdighetstänk. Kan inte ta bort det, och ska inte heller göra det.
Därmed tycker jag att det är tråkigt att rättfärdighetstänk är så oönskvärt "nuförtiden". Inte för att det var bättre förr, men för att det faktiskt har betydelse;

jag tror att lögner och annat som är fel, är saker som formar oss som människor. Inte bara formar oss, utan definierar hur vi mår på insidan, och kanske framför allt hur våra relationer mår. Det är en princip att inte ljuga, men man ska inte tala sanning av princip. Det finns alltid en tanke, en anledning med regler, principer, kompasser. De finns för att leda rätt. Rätt kan aldrig vara fel!

Detta gäller OAVSETT lögn. Kalla den vit, det gör fortfarande något med oss. Och jag ska berätta vad.
Lögner bryter ner våra relationer, och det bryter ner vår självkänsla. De leder till ensamhet och kärlekslöshet. Punkt.
Det tycker jag är en ypperligt bra anledning att göra det som är rätt, i tala sanning/ljuga-frågan.

Det kanske lockar med om jag vänder på det.
Om vi är ärliga i våra uppsåt och om vi eftersträvar att göra det som är rätt mot oss själva och mot varandra, så mår vi bra. Våra relationer mår bra. Om det känns bättre; vi blir lyckliga. Och det är inte någon flyktig lycka vi uppnår, det är en som varar. Det har med något av de bästa sakerna som finns att göra; kärlek och gemenskap. Verklig och sann sådan. Utan skrupler, utan små gröna gubbar som ligger och möglar inom oss och mellan oss. Nä, ett riktigt bra liv, faktiskt. (Vote for rättfärdigheten!)